Kära litteraturvänner!
Helena och jag är så glada över att få vara här hos er i Mariehamn denna vackra lördagsförmiddag. Stort tack för att ni har bjudit in oss! Vi känner oss så välkomna.
Tack också till alla er som skapat Mariehamns litteraturdagar, i år men också alla år alltsedan starten 1993. Vilken fantastisk kulturgärning ni har utfört.
Låt mig i det här hyllningstalet till litteraturen ta avstamp i något mycket grundläggande. Litteratur är något unikt mänskligt. Många djur har ett språk, men bara människan har litteratur. Det innebär att bara vi människor kan sätta våra åsikter, tankar och känslor på pränt och på det sättet sprida dem till många, många fler än de människor vi faktiskt träffar i våra liv – och dessutom utan begränsning i tiden. Vi kan ta del av faraonernas gravskrifter, Aristoteles tankar och Ciceros tal och därigenom förstå deras värderingar, världsbild och samhällen.
För det är ju så: Att läsa för oss in i någon annans universum en stund, oberoende av tid och rum. Läsning är på ett sätt en envägskommunikation. Vi kan inte bokstavligt sett tala med en bok. Men i själva verket är läsning en dynamisk process, ett samspel mellan texten och läsaren. Läsning gör något med oss som läser. Vi ser världen med författarens ögon i stället för med våra egna och på så sätt får vi nya perspektiv på våra egna liv, våra värderingar och våra känslor. Läsningen får oss att öppna våra sinnen och vidga våra vyer. Vi kan förstås lära oss nya fakta genom att läsa, men vi kan också lära oss saker om oss själva.
Läsning gör oss helt enkelt klokare och godare och det är – vill jag påstå – en av våra uppgifter som människor: Att hela tiden sträva efter att bli lite klokare och lite godare och på det sättet lite bättre på att leva våra liv tillsammans med andra människor och förvalta den skapelse som vi har fått till låns.
Kära vänner,
Helena och jag hade härom året glädjen att skapa Talmannens guide till svensk poesi, en diktantologi med 100 dikter av 100 olika poeter. Tanken var att uppmärksamma den del av vårt kulturarv som poesin utgör och sänka trösklarna till poesin så att fler blir nyfikna på just den formen av litteratur.
Jag uppfattar att en hel del människor drar sig för att läsa poesi, för de har fått intrycket att poesi är otillgänglig och svår att begripa sig på. Jag brukar säga att det är precis tvärtom. Om man inte är så van läsare, vad ska man börja med: en dikt eller en roman? En dikt, förstås. En roman kan ta många timmar att ta sig igenom, men en dikt kan man läsa på en minut och man känner direkt om dikten talar till en eller inte.
I förordet till boken konstaterar jag att poesin är ett av mänsklighetens mest ursprungliga sätt att berätta. Poesin är livet i koncentrat, förtätade beskrivningar av det som berör oss allra mest. Långt innan romanen blev ett sätt att förstå andra människor, så fanns poesin där som ett självklart redskap för oss att nå våra medmänniskor.
Alla dikter i boken är skrivna på svenska, men alla är inte skrivna i Sverige. Svenska språket är ju något som förenar Sverige, Åland och Finland, så även författare som skrivit på svenska på den östra sidan av Östersjön finns med, med Johan Ludvig Runeberg som det kanske främsta exemplet. Hans dikt Sven Duva ur Fänrik Ståhls sägner lärde jag mig utantill redan när jag gick på gymnasiet och den har följt mig genom livet. Sägnerna handlar ju om det vi i Sverige kallar Finska kriget som slutade med att Ryssland erövrade Finland. Den mest kända raden i Sven Duva är väl: ”Släpp ingen djävul över bron” – en uppmaning som tyvärr blivit aktuell på nytt, mot bakgrund av Rysslands krig mot Ukraina och det försämrade säkerhetsläget i hela Europa.
Det är en utveckling som bidragit till att Finland och Sverige nu står varandra närmare än någon annan gång i vår historia sedan 1809 – men det är också en utveckling som understryker kulturens och litteraturens betydelse för oss människor och våra samhällen. För Rysslands krig mot Ukraina handlar inte enbart om makt över territorier, den ryska imperialismen går djupare än så. Ryssland vill förinta den ukrainska kulturen, säger att ukrainare egentligen är ryssar, att det inte finns ett eget ukrainskt språk och ukrainsk litteratur.
Bland alla tusentals krigsbrott som Ryssland har begått under dessa fyra år finns många angrepp på kyrkor, teatrar, bibliotek och andra kulturinstitutioner. Det är ingen slump. Det är ett medvetet sätt att försöka utradera en kultur. Det har gjort att även vi i Sverige alltmer insett kulturens och litteraturens betydelse för gemenskap, sammanhållning och försvarsvilja – och att även kulturen kan bli ett mål i händelse av krig. I vår försvarsplanering ingår nu, på ett helt annat sätt än tidigare, planer för att skydda kulturarvet. Vi får inte ta vår kultur, inklusive vår litteratur, för given. Den utgör en av grundvalarna för vårt samhälle och skapar broar mellan oss människor. Och den är värd att försvara.
Kära vänner,
Vi lever i en allvarsam tid, en tid som nog även i historiens ljus kommer att framstå som en avgörande brytningstid. En era tar slut och något nytt tar sin början, men vi vet inte vad detta nya är.
Då kan det vara skönt att påminna sig om att det faktiskt finns saker som är konstanta i vår mänskliga tillvaro. Kärleken är en sådan konstant. Kärleken mellan människor, den romantiska och den platoniska. Kärleken till naturen. Kärleken till livet.
Tack vare litteraturen vet vi att kärleken fanns där även för tusen eller tvåtusen eller tretusen år sedan. När Paulus skrev Första Korinthierbrevet omkring år 52 konstaterade han att nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. Det är ord som formulerades i ett helt annat samhälle än vårt, men som vi ändå återvänder till också i vår tid.
Många har skrivit om kärlek både före och efter Paulus. Ålänningar finns förstås också med i den skaran. Jag har hittat en härlig sonett av professorn och poeten Erik Andersson, som föddes i Finström här på Åland.
När kvällen håller andan, hörs musik,
och i musikens drömmar andas dikten.
I kyrkan lyssnar en förtjust publik,
fast en och annan nacke skymmer sikten.
I sången blommar tidlös romantik.
I själen vidrör den de dolda skikten.
Av längtan är den full, på glädje rik,
djup är betydelsen men lätt är vikten.
I skymningen är kärleken en sten
som sjunker ner mot jordelivets kärna
men ändå finns i himlens högsta stjärna.
Vi minns i kväll hur dagens vind var len
som naken hud och sångens melodi,
men natten finns det ännu värme i.
Tack för att ni har lyssnat!
