Tecknet av Angelina Eklund

”Mitt kaffe är pissljummet” fräser Karl genom tänderna. Han skjuter kaffekoppen ifrån
sig och kastar en sur blick mot servitrisen som passerar hans bord.

”Jag häller upp en ny kopp åt dig om ett ögonblick” säger servitrisen och ler ansträngt medans hon med snabba steg går iväg för att brygga en ny panna kaffe.

 

Karl tar ett djupt andetag och stirrar stint framför sig. Karl hör ljuden av bestick som slår mot porslin. Folk prasslar med sina tidningar. Det drar från entrédörren som öppnas och stängs. Skratt, skvaller, alla ljud, även de lägsta, bygger upp hans irritation.

 

”Tycker inte att färgen klär… och hon är ju bara…. han är nyskild… jag borde… om man ändå” – orden från alla kafégäster flyter ihop i klagomeningar. Karl vill skrika högt: ”HÅLL KÄFTEN! Ni vet ingenting om riktiga problem.”

 

Karl vet vad problem är. Han vet hur sorg känns. Han känner väl den tunga känslan i maggropen som finns där varje morgon när han vaknar. Den finns där varje sekund av dagen och håller honom sömnlös om natten. Tynger ner honom, gör allting meningslöst.

 

För alla de här människorna är sorg något temporärt. Småproblem. Det var det även för Karl, en gång i tiden. Men då han miste den han älskade mest, då fanns det inte längre något som temporär sorg. Då blev den permanent.

 

”Det tog tid” muttrar Karl och stänger därefter av öronen för servitrisens ursäkt och tar en klunk av det nybryggda kaffet.

 

Till en början försökte Karl hålla uppe masken.

 

Efter begravningen fortsatte han som att allting var som vanligt. Men allting var ett skådespel och en dag bestämde han sig för att avsluta pjäsen.

 

Han lät sorgen ta över och Karls sorg tog sig förbittringens uttryck. Han var inte längre den människa han hade varit då hon fanns vid hans sida. Han blev en ilsken skugga av sitt forna jag.

 

Då Karin dog, dog en del av Karl.

 

Ifall hon kan se honom nu, vet han att hon är besviken.

 

Karl hade lovat att inte ge upp, lovat att kämpa vidare utan henne.

Karl lovade henne det när han satt där på sängkanten och strök hennes vita hår,

torkade tårarna som rann ifrån hennes mörkbruna ögon och längst med hennes bleka kinder.

Hon bad honom att aldrig sluta älska.

 

Det har han inte heller.

Karl älskar fortfarande Karin med hela sitt hjärta. Varenda liten vrå tillhör henne.

Alla som en gång hade en plats stängde han ute för att hon skulle få mer rum.

 

”Ursäkta, vi stänger här nu” meddelar en servitris och börjar duka av Karls bord.

Karl reser sig upp, drar på sig sin svarta rock och lämnar kaféet. Med tunga kliv

börjar han stega hemåt.

 

Han har bestämt sig för att han har väntat tillräckligt länge.

Karl har väntat på ett tecken. Minsta lilla tecken på att det finns något kvar att leva för.

 

Varje dag i flera år har han varit nära att ge upp.

”Jag ger tecknet en dag till att visa sig” blev ett mantra för honom och nu tänker han inte ge det fler dagar.

Väntan har blivit olidlig.

 

På vägen hem känner Karl både vemod och lättnad över att han snart ska få slut på sitt lidande. Det är inte vad hon skulle ha velat, men det är hans chans att äntligen få träffa henne igen.

 

Han kan inte låta bli att tänka tankarna: Det här är sista gången jag är utomhus. Sista gången jag ser träden och blommorna. Sista gången jag hör fågelkvitter. Sista gången jag känner asfalten under mina skor. Sista gången jag öppnar den här grinden. Sista gången jag går den här grusstigen och… Karl stannar upp.

 

Framför dörren till huset sitter en vit katt.

Katten går fram till Karl och stryker sig mot hans ben. Den sätter sig igen, och ser Karl i ögonen. Den har bruna ögon.

 

Karl förstår genast att detta är tecknet han har väntat på.