Ensam fast ändå inte ensam av Nelly Enlund

Ensam, fast ändå inte ensam

 

Klockan var 08:52 torsdagen den 2 april. Morgonens allra första solstrålar hade precis kikat fram bakom trädtopparna och utanför fönstret hördes glada fågelkvitter från alla möjliga fåglar. Trots att livet utanför tycktes leka på som vanligt kändes det inte som vanligt. Livet känds liksom tomt och ensamt, fast ändå inte ensamt.

Precis som varje morgon steg Esther upp och bryggde sitt morgonkaffe och kokade sin havregrynsgröt, precis som varje morgon steg Alfred upp och gav Esther den där sura blicken som han gav henne varje morgon. Han muttrade ett svagt ”godmorgon” och satte sig vid köksbordet för att läsa morgontidningen. Han provsmakade gröten och sörplade i sig kaffet, gav Esther en otrevlig min och gick tillbaka till sängen igen.

Esther satte sig på köksstolen och löste några korsord medan hon långsamt drack upp sitt kaffe och åt på, den numera, kalla gröten. Hon tänkte på hur livet hade sett ut utan sin make och på hur livet såg ut före Alfred fick alzheimer och förändrades till en helt annan människa än vad han tidigare hade varit. Hon tänkte tillbaka på när de träffades för första gången, dagen då de gifte sig för över 50 år sedan och alla andra minnen som de hade upplevt tillsammans.

Det var så otroligt många gånger som Esther hade funderat på att bara lämna Alfred och gå vidare i livet, men innerst inne visste hon ju hur fel det var att lämna sin sjuka make ensam i det tomma intet.

En lång stund satt hon och funderade över livet och klockan hade börjat närma sig 10:00. Hon gick in till sovrummet där Alfred hade lagt sig ner för att vila. Han såg ut att sova, så Esther bestämde sig för att sakta smyga ut ur stugan och ta en promenad. Hon hann inte längre än att få på sig ett par tofflor och dra på sig en kappa innan Alfred märkte henne.

-Vad tror du att du håller på med kärring! Skriker Alfred ifrån sovrummet.

-Jag fryser så förskräckligt så jag måste ta på mig ytterkläderna! Ljög Esther som svar.

-Nå, för den här gången, men ser jag dig någonsin försöka lämna stugan ska jag se till att du får en rejäl käftsmäll, så passa dig! Hotade Alfred.

Suckandes lade Esther ifrån sig sina ytterkläder och gick tillbaka till köksstolen.

Enda sedan Alfred blev sjuk hade han varit arg och elak mot Esther. Han hade skrikit och ropat hela dagarna, beskyllt henne för allt, kallat henne kärring och hotat henne med stryk. Han hade inte låtit Esther lämna stugan, så den enda gången hon haft möjlighet att handla mat och gå ut på promenad var när Alfred hade sovit.

Esther kunde inte längre se en mening med livet och en framtid med Alfred. Hon lade sig ner på kökssoffan och bestämde sig för att sova bort resten av dagen…

Klockan 02:34 på natten vaknade Esther. Hon hade sovit enda sen 12 igår. Hon steg upp och bestämde sig för att ta en promenad, nu måste ju Alfred ändå sova. Hon tog på sig sina tofflor, drog på sig kappan och gick ut i mörkret.

Esther gick en lång promenad. Aldrig hade det varit så skönt att få vara ensam. Tyst och stilla vandrade hon igenom morgontimmarna. Hon promenerade länge, det gällde att njuta av den tid man hade utanför huset.

När klockan närmade sig fyra steg Esther genom dörren till stugan igen. Konstigt nog möttes hon inte av en arg och aggressiv make som var förbannad på henne. Nej, istället kom hon hem till en knäpptyst liten stuga.

Esther gick in till sovrummet och kollade till Alfred. Han verkade fortfarande sova djupt. Esther gick in till köket och bryggde sitt morgonkaffe och kokade sin gröt, precis som vanligt. Hon satte sig på köksstolen, bläddrade igenom morgontidningen och drack sitt kaffe och åt sin gröt.

Resten av dagen spenderade hon sittandes i en fotölj i vardagsrummet och stickade. När klockan närmade sig tre och Alfred fortfarande inte stigit upp gick Esther in till sovrummet för att väcka honom. Esther gick barfota på det knarrande golvet och in till Alfred. Han såg fortfarande ut att sova djupt. Trots att hon kanske inte borde valde hon ändå att försöka väcka Alfred. Hon skakade på hela honom, men inget ljud eller ingen rörelse gav han ifrån sig. Esther försökte skaka honom ännu mera och det slutade med att hon nästan rykte ner honom från sängen. Esther fick en konstig känsla inombords. Det var någonting som inte stod rätt till.

Esther kände hur paniken kom smygandes, Alfred visade inga livstecken över huvud taget. Hon försökte få liv i sin make, men han verkade stendöd. Esther hade ingen mobil och hade ingen möjlighet att ringa till någon och få hjälp. Hon sprang det snabbaste hon kunde över till grannen för att försöka få hjälp. Panikslagen knackade hon på dörren och skrek:-

-Hjälp mig, hjälp mig, jag tror att min make är död!

En kvinna med långt, tjockt, mörkbrunt hår och en stor gul luvtröja öppnade förskräckt dörren.

-Ta det lugnt, kom in och slå dig ner, jag ringer efter ambulans. Svarade den främmande kvinnan.

Esther kände sig yr och svimfärdig, hon lade sig ner på golvet. Hon skakade och grät och hon kunde inte kontrollera sig. Efter en kvart rullade ambulansen in på infarten. Kvinnan pekade in mot stugan och ambulanspersonalen sprang in i huset med en bår och en stor, mörkgrön akutväska. Esther kunde knappt andas, hon vågade absolut inte gå in i huset för att se vad som hände. Efter en kvart kom en ambulansman sakta gåendes ut ur huset. Han såg bedrövad ut och skakade långsamt på huvudet.

-Tyvärr, vi kan inte göra någonting, din make har avlidit, jag beklagar sorgen. Sa ambulanspersonalen med en sorgsen röst.

 

 

 

Esther fick inte ur sig ett enda ord, hon satt blickstilla på golvet med öppen mun och försökte att ta in det som personen nyss hade sagt. Hon funderade på ifall hon skulle gå in och se Alfred en sista gång, men hon tvekade. Kanske var det ändå bäst att bara låta det vara som det var. Det fanns ju risk att det bara blev värre om hon behövde se sin döda make. En ambulansman hade ringt efter likbilen och så småningom kom den för att hämta Alfred. Så snart blev Alfreds döda kropp buren till likbilen och Esther såg aldrig mer sin make igen.

Resten av dagen spenderade hon hos den främmande kvinnan. Hennes namn var tydligen Ayla och hon var väldigt snäll och stöttande mot Esther. De pratade en lång stund, och Esther fick övernatta i gästrummet.

Esther var osäker på om Alfreds bortgång var något positivt eller negativt. Hela historien var ju sorglig förvisso, men hon var säker på att Alfred hade det 100 gånger bättre där han var nu. Nu var Esther helt ensam, men det kändes så skönt att äntligen vara fri och slippa vara kontrollerad av någon. Esther hade alltid sett ensamhet som någonting dåligt, men från och med denna dagen visste hon att ensamhet inte alltid behövde vara negativt.

Med tiden försvann sorgen sakta men säkert. Nu var det dags för Esther att vända blad och börja på ett helt nytt kapitel i livet!