Senaste kapitlet

Epilog

av Petrus dahlin

Några dagar senare hade lugnet äntligen lagt sig. Det hade blivit fredag och alla i byn såg nu fram emot en lugn kväll med sina närmaste.

Anna åt middag tillsammans med sin mamma och lillasyster. Favoriträtten var tacos och idag hade mamma tyckt att de skulle få unna sig lite läsk också efter en intensiv vecka.

Rasmus satt redan bänkad framför datorn med sin lillebror och spelade ett spel. Han kunde höra hur hans föräldrar pratade om veckan som varit vid middagsbordet.

Ute hade det börjat blåsa. Enligt väderlekstjänsten fanns det risk för storm.

Mörkret hade lagt sig tidigt och gjorde byborna trötta och de längtade alla till sängen för att sova.

En efter en gick de och lade sig. Ljus släcktes i husen, tänder borstades och barn bäddades om av sina föräldrar. En sista godnatt puss och så släcktes även sänglamporna. Som små stjärnor på himlen slocknade de en efter en. Till slut var alla i säng. De lade sina datorer, böcker och mobiler åt sidan. De blundade och somnade.

Det blev tyst och stilla i byn.

Ute började det vina och vinden slet tag i trädens grenar och kastade de torra och skrumpna löven till marken. Kastvindarna ryckte och drog i träden som kämpade för att stå kvar.

Inne var det tyst. Det enda som hörde var små snusande ljud och snarkningar från de sovande byborna.

Så plötsligt lyste en efter en mobilskärm upp. Ett meddelande hade skickats till dem alla från ett okänt nummer.

Några av telefonerna som fick meddelandet låg i köket. Andra på golvet vid sängen och en del på nattduksbordet. Ett blått kallt sken lyste från skärmarna och texten ”Ett nytt meddelande” syntes. En suddig svartvit bild skymtade och om man tittade noga såg man att den kom från huset längst bort på gatan. Där på väggen hängde en bild på Birgitta och dockan.

Så började de nästan omärkligt röra på sig. Tysta klev de ut ur ramen. De fortsatte fram till telefonens glas och klev enkelt ut genom glaset och ur telefonen. Som några centimeter höga svartvita figurer tassade de ner på golven, ut på nattduksborden där de passerade böcker och väckarklockor. De klättrade upp i sängarna och krängde sig fram över täckena och upp mot varje förälder som nu låg och sov. 

Så smög Birgitta och dockan fram till de sovande och lade sina händer över munnarna och näsorna på dem.

En efter en tystnade de. Man hörde inte längre det stilla ljudet från de sovande vuxna i byn. Det blev helt tyst och stilla. 

När de hundratals små svartvita figurerna var klara med sina uppdrag smet de in i telefonerna igen och så slocknade skärmarna. 

Mörkret låg nu som ett tjockt svart täcke över byns alla hus. Bara en enda liten lampa lös. Ett svagt ljus kom från huset i slutet på gatan. Det lyste upp tavlan med Birgitta och hennes älskade docka. 

De satt där nu helt stilla och log. De hade fått frid. De hade fått sin hämnd.