Hela boken

OBS! Kom ihåg att titta på illustrationerna till boken som finns i bildgalleriet.

Kapitel 1

Av Petrus Dahlin

– Du får inte ångra dig nu, sa Rasmus.

– Klart jag inte gör… fast jag ska ju egentligen hem och äta nu.

En kylig vind slet i Annas mörka hår och hon drog det åt sidan för att kunna se Rasmus.

Det började mörkna och skuggorna blev allt längre. Kylan kröp in under deras kläder där de stod utanför det gamla trähuset och huttrade. ”Huset” som alla i byn visste vilket det var. Ödehuset som legat här långt innan de nyare husen byggts. Då hade det legat för sig själv i skogen. Nu var det sista huset på gatan. Sista huset innan skogen tog vid.

Höstlöven rasslade till när vinden släpade runt dem på den tomma gatan. Annars var det tyst. Huset stirrade tillbaka på dem med sina svarta fönster, precis som om de var tre som stod och pratade.

-Okej då, jag går in, fast på ett villkor, svarade Anna.

-Jag lovar, svarade Rasmus efter en kort stunds tvekan.

-Du får inte berätta för mina föräldrar. De har varnat mig för huset ända sedan jag var liten.

Rasmus nickade. Många i byn hade varnat för huset när han flyttade hit. Enligt ryktena hade alla som någonsin bott i huset dött. En del genom underliga olyckor. Andra av konstiga sjukdomar. Och nu stod Rasmus och Anna här och hade precis lovat varandra att gå in i huset för att se sig omkring. Ingen av dem trodde på spöken men båda hade en anledning till varför de tänkte göra det. De behövde imponera på klasskompisarna: Rasmus var ny i klassen och tänkte att det här var ett bra sätt att få nya kompisar. Anna hade hamnat i bråk med sina bästa kompisar som tyckte att hon var feg och tråkig och nu kände hon sig ensam.

Om de bara kunde visa på att de vågat ta sig in i huset skulle allt bli bättre tänkte de båda.

Staketet runt huset var överraskande nog kvar men färgen hade flagnat och brädorna hade ruttnat på sina ställen. Grinden var öppen och visade vägen fram mot husets farstutrappa. De tog varandras händer och pressade sig fram genom det höga och torra gräset. Anna gick först, tätt följd av Rasmus. Någonstans där under det gräset låg grusgången väl gömd. Det krasade lätt om deras steg.

Med stor tvekan klev de uppför trappan till farstubron. Den sviktade under deras fötter och när de kom fram till ytterdörren vars ruta var krossad stannade de upp.

-Vi måste få med oss något bevis, viskade Rasmus.

Anna nickade och höll upp telefonen.

-Jag tar en bild på oss båda.

De stirrade på dörren och sedan på varandra. Som om de ville att den andra skulle ta första steget. Till slut lade Rasmus handen på dörrhandtaget och pressade sakta ner det. Dörren gick inte upp. Rasmus släppte handtaget och för ett kort ögonblick såg de lättade ut. Men så gled dörren plötsligt upp och en iskall vind slingrade sig runt deras kroppar. Båda rös till, den var långt kallare än luften utanför huset.

-Jag måste verkligen hem och äta nu, viskade Anna.

Rasmus tog tag i hennes arm och drog med sig henne in i hallen. Trots mörkret skymtade de en dammig stol som låg ner på det breda trägolvet. En tavla med en äldre kvinna såg ut att stirra på dem från rummet bredvid.

Det knarrade av varje litet steg de tog. Som om ingen gått på golvet på länge. En fuktig lukt fyllde hallen när Anna sparkade undan en filt

-Det här var väl inte så farligt, sa Rasmus och vände sig mot Anna.

Hon skrattade lättat och höll upp mobilen.

-Vi måste ha bevis.

Rasmus lyfte upp filten från golvet och hängde den över deras huvuden medan Anna gjorde klar mobilen för en groupie.

De såg verkligen ut som spöken när deras huvuden nästan svävade fritt i mörkret. I bakgrunden skymtade den öppna dörren med det krossade glaset. Det skulle bli ett bra bevis på att de var inne i huset.

-Är du beredd? frågade Anna.

-Ja. Vi låtsas se rädda ut, svarade Rasmus.

I samma stund som Anna tog bilden såg hon något skymta bakom dem i kameran. Sekunden efter smällde det till. De skrek båda två rakt ut och snodde om.

Dörren hade gått igen.

De rusade fram för att öppna den. Tillsammans pressade de ner handtaget och slet och drog. Men hur de än kämpade och försökte gick dörren inte att öppna.

Kapitel 2

av övernäs skola klass 5A

Anna och Rasmus stod kvar vid dörren och försökte lugna ner sig. Efter en liten stund så tänkte de, vi måste hitta en väg ut. Så de gick längre in i huset.

-Jag måste hem, mina föräldrar väntar, viskade Anna.

-Men det går ju inte nu, vi är inlåsta, viskade Rasmus.

När de gick framåt så tändes en kristallkrona. De blev rädda och började springa, plötsligt släcktes lampan och föll ner bakom dem.

Det drog en kall vind mot deras nacke och det blev en märklig lukt. Anna kände en kall hand på axeln och svimmade.

När de vaknade var de i ett helt annat rum.

-Var är vi, frågade Anna.

-Vet inte, sa Rasmus.

Det såg ut som en matsal. Men det konstiga var att bordet var dukat med tallrikar och glas, som om någon just hade ätit. Plötslig hör de steg någonstans i huset, det låter som om det kommer uppifrån. De letar efter var ljudet kommer ifrån och ser en trappa. Det var mörkt och kusligt. Plötsligt hör de ett gnisslande ljud bredvid sig och ser en dörr på glänt. De börja gå långsamt mot dörren. De ser en gungstol som långsamt gungar, det sitter en läskig docka i den. Bredvid gungstolen finns det ett litet bord med en rutten rosbukett och bredvid buketten står det en speldosa.

-Snälla kan vi gå ut härifrån, viskade Anna.

-Okej vi kan gå ut, sa Rasmus.

De var på väg ut men plötslig hörde de kuslig musik från speldosan. De vände sig om och såg att dockans huvud var på sned. De skrek och sprang ut ur rummet. Plötsligt började det blixtra och regna. När det kom en blixt nära huset såg de en vit gestalt ute på gården……..

Kapitel 3

av strandnäs skola klass 5C

Anna och Rasmus hoppar till. De tittar på varandra och vänder snabbt tillbaka blicken ut genom fönstret. Men gestalten är inte kvar.

-Vad var det? frågar Anna ängsligt.

-Jag vet inte, men har du tänkt på en grej? svarar Rasmus.

-Vad? säger Anna.

-Speldosan har slutat spela, säger Rasmus. I samma sekund plingar Annas mobil tyst till. Anna tar upp mobilen och ser med skräckslagna ögon på mobilen.

-Vad är det Anna? frågar Rasmus. Men Anna svarar inte. Till sist rycker Ramus mobilen ur Annas händer. Då blir också han tyst. För på mobilen syns ett svartvitt foto som har skickats från ett okänt nummer, och på fotot syns Anna och Rasmus som tittar ut genom fönstret.

-Vi måste ut härifrån, viskar Anna till sist. Rasmus nickar långsamt till svar. De vänder sig om och går ut ur rummet. Men vi dörröppningen stannar de upp, dockan sitter inte längre kvar i gungstolen, utan sitter bredvid dem. Med ett ryck springer de ut ur rummet.De kommer ut till en jättelik korridor, men de stannar inte. De springer flåsandes vidare. Till sist stannar de. De hade kommit till slutet av korridoren.

-Anna, vet du var vi är? frågar Rasmus.

-Nej, det här huset verkar vara större än vad det ser ut. Sedan tittar de sig omkring en stund. Då märkte Anna något konstigt.

-Har du tänkt på en sak? frågar Anna.

-Nä vadå? svarade Rasmus.

-Det är en dörr som har en glasruta, ingen annan dörr har det, säger Anna. Det hade Rasmus inte tänkt på och utan att riktigt tänka började Rasmus gå mot dörren.

-Ramus, måste vi verkligen gå och kolla? Det verkar som att något läskigt finns där, sa Anna med svag röst.Men Rasmus stod redan vid dörren. Han satte sin hand på dörrhandtaget och drog sakta upp dörren. Rasmus kliver ett steg in, sedan ropar han:

-Anna kom! Anna står kvar en stund och funderar men sedan går hon in. Anna blev förvånad över hur rummet såg ut, det var ganska hemtrevligt faktiskt, tyckte hon. Rummet var ganska litet, väggarna var täckta av randiga tapeter. Mitt i rummet stod en soffa och bredvid soffan stod en bokhylla. Det enda som var lite kusligt var en tavla som hängde på väggen, som föreställde en kvinna med stirrig blick. Mitt i allt hörde Anna hur någon gick i korridoren. Anna tittar på Rasmus, som också verkar ha hört stegen.

-Hörde du? viskar Anna.

-Ja, svarade Rasmus.

Rätt som det var tystnade stegen och en smäll hördes istället. Dörrens hade stängts. Anna och Rasmus rusade fram till dörren men den var låst..

Kapitel 4

Av kumlinge skola klass 5

Anna vaknade plötsligt. Tankarna snurrade i hennes huvud. Hon kollade runt sig. Allting hade bara varit en dröm. Men det var något som inte stämde.

-Var är Rasmus? sa hon tyst för sig själv.

Hon gick in i matsalen. Det var samma som det var i drömmen. Den enda skillnaden var att det inte var dukat, det var helt öde. Hon gick vidare och kom till korridoren, samma som i drömmen.

Hon såg rummet som hade glasruta på dörren.

Hon gick in i rummet och såg Rasmus stå och titta på någonting. Anna gick sakta fram och försökte se vad Rasmus tittade på. Det var den läskiga dockan. Den satt och log mot dem.

-Rasmus, viskade Anna. Han svarade inte. Han stirrade fortfarande på dockan.

-Rasmus, sa hon lite högre.

-Hallå, hör du mig Rasmus! Nästan skrek hon och ruskade till honom.

-Ja, vad är det, sa han förvånat och tittade upp.

-Varför lämnade du mig på golvet?

-Vad pratar du om?

-Jag svimmade, och när jag vaknade var du borta. Jag letade och hittade dig här, sa Anna.

-Vad är det du snackar om? Jag märkte att du svimmade, men sen kommer jag inte riktigt ihåg mera, förutom att jag plötsligt stod och stirrade på dockan. Mitt i allt var du här.

-Det låter väldigt konstigt, sa Anna.

De stod och funderade en stund. Plötsligt ramlade dockan ner på golvet. Rasmus plockade upp dockan från golvet och satte den i soffan. Sedan ställde Rasmus sig bredvid Anna igen.

-Rasmus, sa Anna.

-Ja, svarade Rasmus.

-Kolla på dockan. Rasmus kollade på dockan och såg att den inte längre såg glad ut. Den var skräckslagen.

Kapitel 5

Av Ytternäs skola klass 5B

Rasmus och Anna kollar åt det hållet som dockan ser åt. De undrar varför dockan ser så rädd ut eftersom det inte finns någonting åt det hållet.

-Jag måste verkligen gå hem nu Rasmus, sa Anna.

-Jag vill också hem, sa Rasmus.

Rasmus och Anna gick fram till dörren och öppnar den. De kom in i korridoren igen. Det fanns väldigt många dörrar i korridoren. De visste inte vilken dörr som ledde ut så de chansade på dörren som var närmast dem. De kom in i ett rum med liknande stil som resten av huset. Det fanns ett piano och en bänk som man satt på när man spelade i mitten av rummet. Det fanns inga andra möbler. Rasmus och Anna gick och satte sig på bänken. Utan att de rörde tangenterna började pianot spela. Det var en kuslig melodi. De sprang ut ur rummet och kom in i korridoren ännu en gång. De gick till en annan dörr och öppnade den.

De kom in i ett badrum med ett ovanligt stort fönster. De gick tillbaka in i matsalen och hämtade en stol därifrån. Rasmus tog stolen och krossade fönstret med den. Sedan hoppade de ut genom det krossade fönstret. De gick till framsidan av huset.

-Skicka bilden till mig så att jag också har bevis, sa Rasmus till Anna.

-Visst, vi kan fast ta en bild till, sa Anna.

De ställde sig och poserade och låtsades se rädda ut igen. Men återigen just innan Anna tryckte på knappen för att ta bilden så såg hon någonting susa förbi bakom dem. Anna bestämde sig för att inte säga något om det till Rasmus. Hon kollade klockan och såg att hon var tre timmar sen till maten.

-Jag måste verkligen sticka nu Rasmus, sa Anna.

-Okej, men vi ses väl imorgon i skolan antar jag? sa Rasmus tillbaka.

-Ja det gör vi. Hejdå, sa Anna.

-Hejdå.

Rasmus och Anna tog sina cyklar och cyklade till slutet av vägen där den delades i tre. De ropade hejdå till varandra en sista gång innan de sedan åkte åt olika håll. Anna åkte hem och hon tyckte sig se dockan flera gånger på vägen. Hon sa till sig själv att det var en illusion men hon blev ändå väldigt rädd. Anna började cykla snabbare och snabbare ända tills hon till slut var hemma.

Ytterdörren var olåst men hon knackade ändå innan hon gick in. När hon kom in så ropade hennes mamma, som heter Eva:

-Var har du varit?! Vi har varit så oroliga över dig. Varför har du inte ringt? Vi tänkte snart ringa polisen och anmäla att du var borta.

-Ta det lugnt mamma. Jag var hos Erika. Jag glömde telefonen hemma. Förlåt, sa Anna.

Hon ljög om det. Anna ville inte att hennes föräldrar skulle veta att hon varit vid ödehuset, speciellt inte med en kille. Hon visste att hennes föräldrar gillade Erika så de skulle säkert tycka att det var okej att hon var sen.

-Om du var med Erika så är det väl okej. Kom så värmer jag lite mat åt dig, sa hennes mamma.

Annas hjärta hade bultat, hon gillar inte när hennes föräldrar skäller på henne. Som tur var hade lögnen om Erika räddat henne.

Anna åt sin mat och gick sedan direkt och borstade tänderna och gjorde sig klar för natten. Klockan var redan tio eftersom de hade varit ute väldigt länge. När Anna var färdig så gick hon och lade sig i sängen och tänkte på dagen. Hon tänkte på vad som hade hänt i ödehuset den kvällen. Mest tänkte hon ändå på att hon förhoppningsvis skulle bli vän med sina kompisar igen. Med den tanken i huvudet så somnade hon så småningom.

Plötsligt hör Anna någonting utanför hennes fönster. Först tänker hon att det inte var någonting, men efter att det har gått ett tag tittade hon upp. Hon kollade ut genom sitt fönster. Hon blev skräckslagen när hon såg vad som fanns där ute. Det var nämligen dockan som stirrade på henne genom fönstret..

Kapitel 6

av Eckerö skola klass 5

Dockan försvann igen och Anna somnade till sist. Hon drömde att hon och Rasmus var tillbaka i huset igen. De gick ut i korridoren och hörde speldosan spela.

– Hörde du det Rasmus? sa Anna lågt.

– Ja men speldosan är ju gammal, sa Rasmus.

De letade efter vägen ut. Efter fem minuter hörde de speldosan spela i matsalen. Den här gången hörde de klart och tydligt att den spelade konstigt. Nu gick de efter ljudet. Speldosan började spela högre. De hittade en stor mörk dörr.

– Vi går in, sa Rasmus.

– Varför Rasmus? Jag måste hem, sa Anna.

– Kom igen, är du rädd eller? sa Rasmus.

– Jag är inte rädd! Nu går vi, sa Anna argt.

De gick in genom dörren och såg en lång trappa neråt. De gick ner för trappan.

– Var är vi? sa Anna lågt.

– Det verkar som att det är en krypta, sa Rasmus.

– Rasmus, kan vi gå tillbaka nu? sa Anna.

– Kolla, en tunnel, sa Rasmus och sprang in i tunneln. Anna som var jätterädd sprang efter. De kom fram till ett rum där det fanns en kista. De gick fram till kistan.

– Vad är det här? sa Rasmus.

– Ser du inte? Det är ju en kista, sa Anna.

– Ja! Jag vet men det är ju en gravkista, sa Rasmus.

Dom kollade noggrant på kistan och såg att det stod något, men de visste inte vad det stod. Då blåste Rasmus bort lite damm. Det stod ett namn som de inte kände till: Birgitta Af Uggla.

– Vi måste verkligen gå tillbaka nu, sa Anna.

– Men tänk om det är guld i den, sa Rasmus.

Anna gav Rasmus en arg blick.

– Aja, sa Rasmus.

De gick mindre än fem meter innan Rasmus hörde att kistan öppnades lite.

– Kolla! sa Rasmus.

Rasmus sprang till kistan och öppnade den helt. Med en förskräckt blick i ögonen såg han samma kvinna som de tidigare hade sett på tavlan. Men nu såg de en ring med en gigantisk diamant.

– Kolla Anna, sa Rasmus tyst.

– Nu går vi, sa Anna.

– Okej, sa Rasmus.

När Anna inte såg tog Rasmus ringen. När de började gå vände kvinnan blicken mot dem och reste sig sakta upp. Hon försökte ta tillbaka ringen, men misslyckas. Anna och Rasmus stod förskräckt och tittade när kvinnan skrek:

– Ge mig ringen!

Anna vaknade med ett ryck och tack och lov befann hon sig i sin egen säng och det var morgon.

Kapitel 7

Av Källbo skola klass 5A

Anna kliver upp ur sängen och drar på sig sina kläder. Hon får en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Hon går ut till köket för att äta frukost. I köket sitter hennes mamma och läser tidningen.

-God morgon Anna, har du sovit gott? sa mamma

-Mm… mumlar Anna med munnen full av mat.

Anna tittar på telefonen och ser att hon har fått ett nytt meddelande från det okända numret. Det är en ny bild på henne och Rasmus. Men något är fel, men hon vet inte vad. Hon bestämmer sig för att visa det för Rasmus i skolan.

En stund senare börjar hon cykla iväg mot skolan. På vägen tycker hon att hon ser dockan flera gånger. Hon försöker strunta i det och tänker att hon måste inbilla sig, men börjar ändå cykla fortare.

Hon hittar Rasmus sittandes på en bänk utanför biblioteket. Han tittar upp från boken han läser. Hon går fram till Rasmus och visar bilden.

-Den ser fel ut på något sett men jag vet inte vad, säger Rasmus.

-Jag känner likadant och hoppades att du visste vad det är, sa Anna.

Det kom en lärare.

-Nu tar vi bort mobilerna, sa läraren.

Det ringer in.

De går in på lektion och Anna känner en rysning längs ryggraden då hon känner sig iakttagen. När Anna öppnar sin mattebok har någon klottrat med röd färg i boken. “Jag ser dig, ser du mig?”

Anna visar Rasmus och han blir alldeles blek. Samtidigt faller det en skugga över klassen och Anna tittar mot fönstret och ser dockan! Dockan har huvudet på sned och tittar ilsket mot Anna. Men något är annorlunda, den har en glänsande ring på sin högra hand. Anna känner genast igen den! Birgitta Af Ugglas ring från ödehuset! Samtidigt ringer det ut och dockan försvinner. Anna och Rasmus skyndar sig för att prata om vad som hände på lektionen.

 

-Såg du dockan i fönstret? Såg du hennes ring? frågade Rasmus.

Anna nickar sakta och händerna skakar.

-Vad tror du om texten i boken? sa Anna.

-Det såg ut som blod, sa Rasmus.

Det hade inte Anna tänkt på och känner sig gråtfärdig.

Efter skolan bestämmer Anna och Rasmus att de ska träffas och gå tillbaka till ödehuset. De borde inte vilja gå dit igen men huset har en mystisk dragningskraft. På vägen hem möter Anna sin klasskompis Erika.

-Kan jag komma till dig efter middagen? frågade Erika.

Anna tvekar. Hon kan ju inte berätta om träffen med Rasmus vid ödehuset.

-Jag måste göra läxor så det går inte, säger Anna tvekande.

-Men jag kan hjälpa dig, vi kan göra dem tillsammans.

-Ja men, börjar Anna att stamma fram.

-Vad? Vill du inte vara med mig? frågar Erika.

-Jo det vill jag, men du får inte berätta för någon det jag nu kommer att berätta säger Anna.

-Nej jag ska inte berätta, jag lovar! sa Erika.

-Jag och Rasmus ska gå till ödehuset ikväll.

-Vad spännande! Får jag följa med? Snälla! ber Erika.

-Okej då, men du får inte berätta för någon att vi är där. Inte ens för dina föräldrar sa Anna.

Erika tvekar, för hon vill inte ljuga för sina föräldrar. Men ingen behöver ju få veta tänker hon och svarar.

-Okej, då ses vi vid ödehuset senare.

-Ja, det gör vi sa Anna.

Kapitel 8

av Vikingaåsen skola klass 5A

Anna stiger in genom ytterdörren till sitt hus.

-Hallå! ropar Anna i hopp om att ingen ska vara hemma. Anna drar en lättnadens suck när ingen svarar. Hon vill helst vara ensam och tänka igenom allt som hänt utan nyfikna föräldrar. Anna går in i köket och ser en lapp på kylskåpet. Hon går fram och tittar vad det står. När hon läser lappen börjar hela kroppen att darra, hon känner en obehaglig kyla stiga längs ryggraden. Hon läser lappen flera gånger men det står vad det står, JAG SER DIG. SER DU MIG? Hon tittar snabbt mot fönstret och ser en skymt av en skugga fladdra förbi. Hon går på darriga ben med ett likblekt ansikte mot fönstret och drar ner persiennen så fort hon kan. Hon sätter sig ner på en av de bruna knarriga köksstolarna och försöker lugna ner sig. Det går inget vidare så hon tar ett glas varm mjölk istället. När hon druckit mjölken känns det lite bättre. Hon vågar fortfarande inte gå upp till sitt rum livrädd för att se skuggan igen. Hon går till hallen för att hämta sina läxor. Då hon tar upp väskan tror hon sig se en otydlig fladdrande skugga i hallspegeln. Den kommer ut från hennes sovrum. Hon tittar blixtsnabbt bort och skyndar sig in i köket. Hon sätter sig nervöst vid köksbordet och gör slarvigt sina läxor.

Anna hoppar till av ljudet från när en nyckel vrids om i ytterdörren. Men det är bara mamma som kommer hem.

-Hallå! ropar mamma.

-Jag är i köket, svarar Anna. Mamma Eva ser Annas läxböcker som ligger huller om buller på bordet.

-Men vad gör du i köket med dina läxor? Vi har ju bett dig att du ska göra dem i ditt rum, säger mamma argt.

-Jag vet, förlåt, svarar Anna en aning skamset.

-Nåja, låt gå för den här gången då, säger mamma.

-Anna plockar undan läxböckerna och är på väg med dem till hallen när mamma stoppar henne.

-Vad är det här för en lapp, undrar mamma. Anna vänder sig om i dörröppningen och ser att mamma håller i lappen som var på kylskåpet i handen.

-Ja, den där ja, ja… eh, den fick jag av Erika, vi skickade lite lappar till varandra på rasten, svarar Anna tveksamt.

-Jahaja, okej då, svarar mamma lite misstänksamt. Anna känner sig lättad för att mamma godtog hennes förklaring.

-Du Anna, säger mamma.

-Ja? svarar Anna.

-En sista fråga, vad i all världen gör persiennen nere? frågar mamma.

-Ja, jag skulle göra läxorna och ljuset bländade mig så jag drog ner den, säger Anna.

-Okej, svarar mamma, aningen misstänksamt, och Anna gör läxorna på ditt rum nästa gång.

-Ja, svarar Anna och går ut i hallen.Vid middagsbordet är Anna tystlåten och nervös. Som tur är märker mamma och pappa ingenting eftersom att de är upptagna med att diskutera om hela familjen borde resa till Spanien på sportlovet. Anna tackar för maten och går ut i hallen för att klä på sig. Då ringer hennes mobiltelefon. Det är Erika.

-Hej Anna, säger Erika.

-Hej Erika, svarar Anna.

-Jag undrar bara om du skulle kunna komma via mig innan du åker till ödehuset, jag vågar inte cykla ensam, förklarar Erika.

-Okej, det kan jag göra, jag kommer snart, svarar Anna.

-Tack, hejdå, säger Erika och lägger på.

-Jag går ut ett tag, ropar Anna till sina föräldrar.

-Okej, men kom ihåg att vara hemma innan 20.00, ropar pappa tillbaka.

-Visst, svarar Anna och går ut.

Kapitel 9

av strandnäs klass 5B

Kylan slog Anna i ansiktet när hon öppnade dörren och klev ut. Anna skyndade sig till cykeln och började cykla till Erika. När Anna kom fram till Erika väntade hon redan vid dörren.

-Hej! sa Anna.

-Hej, svarade Erika.

-Är du färdig att åka? frågade Anna.

-Ja, sa Erika.

-Jag ska bara ringa till Rasmus och säga att vi är på väg, sa Anna. Det gick några signaler, sedan svarade det. Det var inte Rasmus som svarade. I telefonen hördes en mörk och hes röst som sa:

-Jag ser er, ser ni mig?

Annas hand darrade när hon lade på.

-Kom, sa Anna och hoppade upp på cykeln, jag tror att Rasmus är i fara.

-Va? sa Erika förvånat, och hoppade snabbt upp på sin cykel.

På vägen till Rasmus funderade de på vad som kan ha hänt. Hade den kusliga rösten kidnappat Rasmus? Vem är det som skickar meddelanden och ringer?

När de kom fram till Rasmus hus var allt som vanligt. Han satt i sitt rum och spelade Fortnite och hade glömt bort att de skulle till ödehuset.

-Vi trodde du var i fara, sa Anna.

-Va? Varför skulle jag vara det? svarade Rasmus förvånat.

-Jag ringde dig och någon annan svarade, jag tror det är någon från ödehuset, sa Anna.

-Kom! Nu åker vi, sa Erika otåligt.

Nu var de på väg. Väl framme vid huset förklarade Anna och Rasmus för Erika vad som hänt i huset och vad som hänt efter att de hade varit där. De berättade allt om de konstiga meddelandena och om den läskiga dockan. Erika blev rädd, men ville ändå gå in i huset och se om det var sant. Rasmus testade om det var olåst, det var det. Dörren knarrade och gick långsamt upp.

-Jaa, den är öppen! sa Rasmus.

När de gick in hörde de samma röst som Anna hade hört i telefonen tidigare. Rösten mumlade konstiga saker och lät arg. De gick ändå upp till övervåningen där rösten kom ifrån. En av dörrarna stod på glänt, det lyste där inne. Anna öppnade försiktigt dörren och de klev in. När de kom in i rummet hördes inte rösten längre. Det enda som fanns i rummet var ett bord med en telefon på.

-Undrar om samtalet kom härifrån? funderade Anna.

Det fanns en avlång spegel på bortre väggen. Erika gick fram till spegeln.

-Aaah! skrek Erika och hoppade till.

I spegeln syntes Birgitta af Uggla.

-Hjäälp! skrek alla tre när de fick syn på henne.

De greps av panik, sprang åt olika håll och tappade bort varandra.

Anna och Rasmus hittade varandra efter en stund, men de kunde inte hitta Erika. De gick ner i källaren för att leta och hittade en kista. Kistan liknade mycket på den från Annas dröm. Sakta smög de till kistan och öppnade den försiktigt.

-Erika! ropade Anna och Rasmus förskräckt.

Kapitel 10

av Rangsby skola klass 5

Kistan var tom. Rasmus och Anna ropade och ropade men fick inget svar från Erika.

-Jag tycker att vi borde gå hem, sa Rasmus.

-Inte utan Erika, din dummer! utbrast Anna.

– Hon har säkert sprungit hem, eller hur? sa Rasmus tillbaka.

-Ja, kanske det. Okej då.. Men vänta, kolla bakom dig. Där är ju Erika! sa Anna

Rasmus vände sig om, men ingen stod där.

– Vad snackar du om? undrade Rasmus.

– Ja, men hon stod ju där… Vänta, stack hon? frågade Anna.

-Ingen stod där! sa Rasmus lite skrämt.

Sen gick allting mycket snabbt. Det kom en person bakifrån och slog till Anna och Rasmus i huvudet så att de föll ihop medvetslösa på golvet. När de vaknade låg de båda i sina egna sängar.

När Anna vaknade satte hon sig yrvaket upp i sängen och visste först inte var hon var. Hon kände sig försiktigt i bakhuvudet med fingrarna och märkte att hon hade en ordentlig bula. Huvudet värkte lite och hon kände sig lite yr. Hon blev genast orolig för Rasmus och tog på sig en jacka och var precis redo att gå ut, men mitt i allt så hände något… Hon kände att det var något som rörde henne på ryggen och hon började springa och hon sprang för sitt liv. Hon sprang och hon sprang ända tills hon såg Erikas hus, och först då vände hon sig om. Det hon såg var ett monster, den såg halv ut som Christer Björkman men andra halvan var hårig, svart och helt oförklarlig. Vad den var för något vet hon inte, men något hemskt var det i alla fall. Han eller hon eller hen var inte levande! Som tur var hade monstret inte följt efter henne, utan stod kvar på vägen och bara tittade på henne med huvudet lite på sned.

När hon äntligen kom fram till Erikas hus, knackade hon på dörren och Erikas mamma öppnade.

-Hej, sa mamman och tittade besviket på Anna

-Hej, sa Anna. Vet du var Erika är?

-Har du inte hört? frågade mamman.

-Nej vadå? frågade Anna mer upphetsat.

-Jo, polisen har letat efter Erika i kanske fyra timmar nu, men de har inte hittat henne ännu!, sa mamman nästan gråtandes. Jag trodde att du visste var hon är.

-Nej, tyvärr, jag letar också efter henne, sa Anna och vände sig om för att gå iväg. Tack så mycket för snacket men jag måste gå nu. Hoppas hon kommer hem snart.

-Tack, det hoppas vi också, sa mamman gråtfärdigt.

Anna gick hemåt, hon var väldigt orolig för Erika. Hon tittade sig över axeln lite nu och då ifall monstret skulle dyka upp igen. När hon kom hem stod pappa i köket.

-Hej, sa pappa.

-Hej, sa Anna. Pappa, jag har en fråga.

-Ja, vad är det? Du kan fråga vad du vill, sa pappa.

-Jo, har du hört att Erika är borta? Har du någon aning om var hon kan vara?

-Jo eller nej, men jag vet att hon är försvunnen, sa pappa och lade armen om Anna för att trösta henne, men jag vet tyvärr inte var hon är.

-Åh jag trodde att du inte visste att hon var borta. Det var bara jag som inte visste att hon var borta fast jag är hennes bästis, alla visste det, men inte jag, sa Anna och kände att hon nästan började gråta.

-Du, sa pappa. Allt hänger inte på dig. När jag var liten så hade en av mina bästisar varit försvunnen i ett år utan att jag visste, jag trodde han hade gömt sig för mig, men det fanns en mycket mörkare historia bakom. Nu verkar det som om saker och ting börjar hända igen. Det har varit mycket försvinnanden de här sista dagarna, och nu är ett barn borta igen!

-Nej, jag måste sticka pappa, sa Anna plötsligt. Älskar dig! Anna hoppade upp och sprang till dörren.

– Hejdå, antar jag, sa pappa fundersamt. Var försiktig!

Kapitel 11

AV Brändö grundskola åk 5

Anna cyklade direkt till ödehuset. Hon öppnade dörren och såg dockan stirra på henne, men nu var dockan glad. Anna blev rädd och sprang till källar- dörren. Hon såg ett ljus från källaren. Hon såg den tomma kistan. På kistans lock var ett gulnat papper fastspikat. Med snirkliga bokstäver stod där skrivet: Här vilar ett monster. Öppnar någon kistan så är enda sättet att få det otäcka odjuret att försvinna, att låsa honom ute från detta hus så att han blir träffad av solens strålar.

Anna låste dörren till ödehuset. Hon cyklade hem det snabbaste som hon kunde. Hon rusade in i hallen och sprang till sängen i sitt rum. Pappa frågade vad hade hänt.

– Jag vill inte prata om det, sa Anna gråtande.

– Allt är okej Anna, sa pappa.

– Stick, sa Anna.

– Okej, sa pappa.

Pappa stängde dörren och gick ner. Anna tittade ut genom fönstret och såg monstret! Anna såg monstret äta sopor och sedan sprang monstret bort mot ödehuset. Anna gick och la sig i sängen för att sova. Hon somnade direkt.

Nästa dag vaknade Anna och klädde på sig och åt frukost. Hon gick till hallen för det knackade på dörren.

Rasmus vaknade i sin säng och tittade sig omkring.

– Vad tusan har hänt!

Han kollade på klockan och den var halv sju på morgonen. Han gick ut i köket och det var mörkt. Han tryckte på lampknappen men ingenting hände. Han såg dockan som satt på kylskåpet, och höll i något svart och stort. Han skrek allt vad han kunde. Hans föräldrar sprang till köket.

– Vad är det frågan om, sa hans pappa.

– Kolla på kylskåpet, fick Rasmus fram.

Pappa kollade på kylskåpet, men dockan var inte där.

– Du försöker väll inte luras, sa pappa.

– Nej men, sa Rasmus.

– Bra, du kan väll koka lite kaffe åt mig, sa pappa.

– Okej en liten skvätt kan du få, sa Rasmus.

Han gick till ett köksskåp, och när han öppnade skåpsluckan så såg han en lapp som det stod: Jag ser dig. Ser du mig? Då såg han dockan som satt i fönstret. Då svimmade han av och låg raklång på golvet.

Rasmus vaknade av att deras hund slickade honom i ansiktet.

– Sluta Båtsman, skrattade han.

Men just då kom han på att han skulle till Anna. Han tog sin cykel och cyklade iväg till Anna. Han gick till dörren och ringde på. En trött Anna kikade ut genom dörröppningen.

– Ja, ska vi ge oss iväg till skolan alltså, sa Rasmus.

– Ja det kan vi väl, sa Anna.

De ledde cyklarna bredvid sig. De pratade om det som hänt.

– Nu borde monstret vara dött, sa Anna glatt.

– Ja får hoppas det, sa Rasmus.

När de kom fram till skolan ringde det in och Anna och Rasmus klev in i klassrummet. Rasmus såg att Erika var försvunnen.

– Var är Erika, sa Rasmus.

– Har du inte hört, sa Anna.

– Nej vadå, sa Rasmus.

– Erika är försvunnen, sa Anna.

Nu kom läraren in i klassrummet. Lektionen började.

Kapitel 12

av sunds skola klass 5

När Anna och Rasmus kommer in i klassen berättar läraren att Erika är försvunnen. Rasmus tittar runt i klassen och ser de ledsna ansikten av sina klasskamrater.

När skoldagen är slut och Anna och Rasmus är på vägen hem så ser de Erika och dockan sitta i en buske och tittar på dem. Erikas hår ser nu jätte rufsigt ut, väldigt likt dockans. Erika tittar på dem med ett elakt leende. Plötsligt uppstår en blå silvrig virvel som drar Anna och Rasmus till sig som en magnet!

-Nu kommer ni med oss! Ropar Erika och dockan samtidigt i en gäll, men ändå kuslig stämma.

–Jag tror det är en teleportör! Ropar Anna, just före de alla blir indragna i den.

I teleportören känns det nästan som om de blir ihop tryckta till döds. Just när det känns som de inte får luft mera släpper den tryckande känslan och de befinner de sig i ödehuset.

De står framför den mystiska kistan som monstret vilar i. Lappen med varningen är fortfarande fast spikad på kistans lock. Anna och Rasmus tittar bakom sig och ser Erika stå där med dockan i armarna. Hon har ett brett leende på läpparna. Dockan i hennes armar håller i en annan gul lapp. På den står det med Erikas stil ”Använd speglarna för att leda ljuset till monstret.”  Innan hon läst klart, hör de ett knarrande ljud bakom sig. Anna och Rasmus ser på varandra och vänder sig långsamt om. De ser att locket på kistan långsamt öppnar sig. Den stora skuggan av locket skymmer sikten på det som öppnar det.

Nu kan de urskilja en hand. Handen har stora knottriga vårtor, som det växer mossiga hårstrån ut ur. – Om det skulle finnas en tävling i längsta hårväxten ur vårtor, skulle han antagligen vinna, säger Rasmus. Långsamt kommer resten av kroppen som hör till den knottriga handen. Kroppen är av mörkgrön mossa som stinker så fruktans värt, nästan som Rasmus pappas gamla strumpor. De backar alla ett steg tillbaka för att inte svimma av den avskyvärda lukten.

Sakta reser sig monstret upp, det är som om den inte skulle rört sig på åratal. Rasmus, Anna och Erika skriker rakt ut och dockan har ett förskräckt ansiktsuttryck. Dockan håller upp lappen i ögonhöjd igen till Anna. Nu förstår Anna vad dockan menar och säger vidare till Rasmus.

De måste samla ihop alla speglar i huset för att sedan placera dem så att solljuset faller på monstret. Anna reagerar snabbt och stänger locket med all sin kraft. Monstret som just har klarat att sätta sig upp, faller ner igen i kistan med ett ylande av smärta när locket dunsar på det mossiga huvudet.

– Spring och samla ihop alla saker som kan reflektera solljuset! skriker Anna. De delar upp sig. Anna springer upp till övre våningen, Rasmus till höger och Erika med dockan till vänster. Anna kommer upp till övervåningen och ser genast en stor spegel som hänger på väggen. När hon tar ner den är den mycket lättare en hon trodde. Under tiden springer Rasmus in i ett rum som är fullt med gamla möbler. I hörnet står det en spegel som har en stor guldig ram. I spegeln ser han att monstret är bakom honom och lägger sin stinkande hand på Rasmus axel. I andra armen håller monstret dockan. Dockan har som monstret ett stort leende, men i motsats till dockan tänder, har monstret gula och håliga tänder som ser ut att falla ut när som helst.

Lukten från monstret är så stark och illaluktande att Rasmus svimmar. Hans sista tanke före allt blir svart är ”på vilken sida är dockan?”

Kapitel 13

AV FÖGLÖ GRUNDSKOLA klass 5

Rasmus vaknade i ett rum där det fanns en vagga som hade sänghimmel. Vaggan gungade sakta, fram och tillbaka. Dockan satt i vaggan och stirrade honom i ögonen, det gick en rysning genom kroppen. Han tittade mot det söndriga fönstret och såg sju teddybjörnar. Plötsligt var dockan borta.

Anna hade fullt upp med att leta efter speglar. Hon vände sig om och såg dockan som satt på golvet och stirrade på henne. Anna reste sig upp och backade ut ur rummet, hon ville inte se dockan. När hon hörde en pipig röst bakom sig ryckte hon till.

– Gå inte! Jag behöver prata med dig!

Anna blev förvånad hon hade aldrig pratat med en docka tidigare. Hon var lite rädd men svarade ändå nervöst.

– Ja, vad är det?

– Kom närmare, viskade dockan.

Hon berättade viskande att monstret planerade en attack mot deras by. Dockan berättade också att hon hade förföljt dem för att hon behövde deras hjälp. Nu behövde Rasmus, Anna, och Erika bara hitta varandra och sätta speglarna i ordning.

Rasmus hade kommit till matsalen där tavlan av Birgitta af Uggla fanns. Han tittade Birgitta af Uggla i ögonen. Hon stirrade på honom med flammor i ögonen. Rasmus började bli orolig han visste varken var Anna eller Erica var. Han fick syn på en spegel. Precis när han skulle ta ner spegeln från väggen såg han dockan i spegeln, hon flinade. Just då dök monstret upp bakom henne och Rasmus såg, i spegeln, hur hennes ansikte förvreds och det gick inte att ta miste på skräcken i hennes ansikte. Monstret tog dockan och klampade iväg.

Anna undrade vart dockan försvann, hon hade bara försvunnit. Dockan hade varit borta i en kvart nu och Anna bara stod där och väntade oroligt för att få en skymt av henne. Hon måste få tag i dockan för att få höra vad som kommer att hända och vad monstret har för plan. Dockan hade inte berättat vad som skulle hända efter monstrets visit i byn. Anna hade en stark känsla av att riktigt hemska saker skulle hända efter det.

Rasmus var fortfarande kvar i matsalen, han kände att han behövde leta efter Anna och Erica. Han blev väldigt ledsen över att han var helt borttappad i det öde huset. Helt plötsligt hörde han ett ljud, han såg upp och såg monstret med dockan i famnen. Den hade ett lesset ansiktsuttryck till skillnad från monstret som hade ett ondskefullt ansiktsuttryck. Rasmus undrade hur han skulle ta sig ur den här situationen. Monstret kom hotfullt närmare men snubblade på tröskeln och ramlade med ett brak i golvet. Rasmus tog chansen och sprang iväg. Han sprang för sitt liv, helt plötsligt krockade han med något. Han tittade förvirrat upp och där stod Anna som tog tag i honom och kramade honom hårt tårarna rann ner för hennes kinder.

– Var har du varit? frågade Rasmus.

– Jag har pratat med dockan, dockan sa att monstret planerar en attack mot vår by och mer vet jag inte. Vi måste få tag i dockan hon vet nog mer om detta, snyftade Anna.

– Monstret har tagit henne, förklarade Rasmus.

– Jag trodde att dockan var ond men tydligen inte, sa Anna.

– Jag också, sa Rasmus.

– Nu börjar vi leta efter dockan och Erica, tyckte Anna.

– Sist jag såg dockan var hon i matsalen med monstret, berättade Rasmus.

– Då går vi dit så klart, tyckte Anna.

Då fick Anna och Rasmus syn på monstret, monstret stod och stirrade på dem. Dockan hade han i en påse som han hade hittat i soptunnorna. Anna och Rasmus insåg att de måste attackera monstret för att få tag i dockan. Rasmus och Anna sprang och tog varsin kniv.

– Attack! Skrek de.