Hela boken

Vecka 43 börjar en ny skrivstafett för alla femteklasser på Åland. Texterna kommer att publiceras fortlöpande på den här sidan!

Kapitel 1

Av Petrus Dahlin

– Du får inte ångra dig nu, sa Rasmus.

– Klart jag inte gör… fast jag ska ju egentligen hem och äta nu.

En kylig vind slet i Annas mörka hår och hon drog det åt sidan för att kunna se Rasmus.

Det började mörkna och skuggorna blev allt längre. Kylan kröp in under deras kläder där de stod utanför det gamla trähuset och huttrade. ”Huset” som alla i byn visste vilket det var. Ödehuset som legat här långt innan de nyare husen byggts. Då hade det legat för sig själv i skogen. Nu var det sista huset på gatan. Sista huset innan skogen tog vid.

Höstlöven rasslade till när vinden släpade runt dem på den tomma gatan. Annars var det tyst. Huset stirrade tillbaka på dem med sina svarta fönster, precis som om de var tre som stod och pratade.

-Okej då, jag går in, fast på ett villkor, svarade Anna.

-Jag lovar, svarade Rasmus efter en kort stunds tvekan.

-Du får inte berätta för mina föräldrar. De har varnat mig för huset ända sedan jag var liten.

Rasmus nickade. Många i byn hade varnat för huset när han flyttade hit. Enligt ryktena hade alla som någonsin bott i huset dött. En del genom underliga olyckor. Andra av konstiga sjukdomar. Och nu stod Rasmus och Anna här och hade precis lovat varandra att gå in i huset för att se sig omkring. Ingen av dem trodde på spöken men båda hade en anledning till varför de tänkte göra det. De behövde imponera på klasskompisarna: Rasmus var ny i klassen och tänkte att det här var ett bra sätt att få nya kompisar. Anna hade hamnat i bråk med sina bästa kompisar som tyckte att hon var feg och tråkig och nu kände hon sig ensam.

Om de bara kunde visa på att de vågat ta sig in i huset skulle allt bli bättre tänkte de båda.

Staketet runt huset var överraskande nog kvar men färgen hade flagnat och brädorna hade ruttnat på sina ställen. Grinden var öppen och visade vägen fram mot husets farstutrappa. De tog varandras händer och pressade sig fram genom det höga och torra gräset. Anna gick först, tätt följd av Rasmus. Någonstans där under det gräset låg grusgången väl gömd. Det krasade lätt om deras steg.

Med stor tvekan klev de uppför trappan till farstubron. Den sviktade under deras fötter och när de kom fram till ytterdörren vars ruta var krossad stannade de upp.

-Vi måste få med oss något bevis, viskade Rasmus.

Anna nickade och höll upp telefonen.

-Jag tar en bild på oss båda.

De stirrade på dörren och sedan på varandra. Som om de ville att den andra skulle ta första steget. Till slut lade Rasmus handen på dörrhandtaget och pressade sakta ner det. Dörren gick inte upp. Rasmus släppte handtaget och för ett kort ögonblick såg de lättade ut. Men så gled dörren plötsligt upp och en iskall vind slingrade sig runt deras kroppar. Båda rös till, den var långt kallare än luften utanför huset.

-Jag måste verkligen hem och äta nu, viskade Anna.

Rasmus tog tag i hennes arm och drog med sig henne in i hallen. Trots mörkret skymtade de en dammig stol som låg ner på det breda trägolvet. En tavla med en äldre kvinna såg ut att stirra på dem från rummet bredvid.

Det knarrade av varje litet steg de tog. Som om ingen gått på golvet på länge. En fuktig lukt fyllde hallen när Anna sparkade undan en filt

-Det här var väl inte så farligt, sa Rasmus och vände sig mot Anna.

Hon skrattade lättat och höll upp mobilen.

-Vi måste ha bevis.

Rasmus lyfte upp filten från golvet och hängde den över deras huvuden medan Anna gjorde klar mobilen för en groupie.

De såg verkligen ut som spöken när deras huvuden nästan svävade fritt i mörkret. I bakgrunden skymtade den öppna dörren med det krossade glaset. Det skulle bli ett bra bevis på att de var inne i huset.

-Är du beredd? frågade Anna.

-Ja. Vi låtsas se rädda ut, svarade Rasmus.

I samma stund som Anna tog bilden såg hon något skymta bakom dem i kameran. Sekunden efter smällde det till. De skrek båda två rakt ut och snodde om.

Dörren hade gått igen.

De rusade fram för att öppna den. Tillsammans pressade de ner handtaget och slet och drog. Men hur de än kämpade och försökte gick dörren inte att öppna.