Hela boken

Vecka 44 börjar en ny skrivstafett för alla femteklasser på Åland. Texterna kommer att publiceras fortlöpande på den här sidan!

Kapitel 1

Av Torsten Bengtsson

Det var en mörk kväll. Jag var på väg till min bästa kompis som bodde i ett höghus en bit bort. Vinden slet i mina kläder, löven virvlade framför mina fötter och regnet piskade mot ansiktet.  Jag tog en genväg genom en park. Bakom mig hördes ett brak. Jag vände mig om. Ett träd hade fallit över stigen. Jag kände hjärtat slå hårt i bröstet. När som helst kunde nästa träd falla. Jag började springa. Jag ville bort från parken, träden och stormen.

Till slut såg jag huset. Det var tio våningar högt. Jag öppnade ytterdörren, klev in i trappan och kände den sköna inomhusvärmen. Där inne tystnade äntligen stormen. Jag stod stilla ett par sekunder för att hämta andan. Det droppade från håret. Jag var genomblöt.

En bit bort såg jag hissen. Jag gick förbi en barnvagn och en cykel utan framhjul. Inne i hissen hade någon klottrat på väggarna. På golvet låg en hopknycklad burk bredvid en gammal fimp. Jag tryckte på knappen med nummer tio. Min kompis bodde på den översta våningen. Hissen startade med ett ryck. Den började långsamt med en viss klagan röra sig uppåt.

Plötsligt kände jag en kall vindpust. Det var som om det stod någon bakom mig och blåste mig i nacken. Jag vände mig om, men såklart var det ingen där. Ändå fick jag en känsla av att det var någon mer i hissen. Att jag inte var ensam.

Mellan våning åtta och nio hände det. Hissen stannade med ett ryck. Lampan i taket slocknade. Det blev kolsvart. Jag såg ingenting. Rädslan gick som en elektrisk stöt genom kroppen.

”Ta det lugnt. Det löser sig” viskade jag för att lugna mig själv.

”Måste tänka” fortsatte jag.

Då kom jag på det. Jag hade mobilen i fickan. Med den lyste jag upp hissen. Jag kände på dörren. Den gick inte att öppna. Då tryckte jag på larm knappen. Men inget hände.

Sedan gjorde jag nästa upptäckt. Den skrämde mig. Mobilen hade ingen täckning. Det gick inte att ringa efter hjälp. Hur skulle jag nu komma ut?

Kapitel 2

AV YTTERNÄS SKOLA KLASS 5B

Jag lade tillbaka telefonen i min genomvåta jackficka. Det var lika bra att spara på batteriet.

”Undrar om jag någonsin kommer härifrån” mumlade jag för mig själv.

Plötsligt hörde jag något, pianospel. Musiken lät seg och sorgsen, den fick mig att känna mig ängslig. Jag började förlora hoppet.

Desperat började jag återigen leta efter en väg ut. Jag var panikslagen och visste inte vad jag skulle göra. Plötsligt hände något, lampan blinkade till och i hörnet av hissen ser jag plötsligt en mörk gestalt som sedan försvann lika fort som den kom. Nu hade jag verkligen panik, jag fick lugna ner mig själv innan jag kunde tänka på vad som hade hänt.

Jag måste ha inbillat mig, ja så måste det ha varit. Jag tänkte på vad min kompis gjorde då när jag inte hade kommit. Hur länge hade jag varit här, det kändes som timmar men så var de nog inte.

Jag tog faktiskt fram telefonen och kollade vad klockan var, den var kvart över sex. Klockan hade varit fem när jag lämnade mitt eget hus för att springa genom regnet till det höga våningshuset där min kompis bodde.

Undrar om någon letade efter mig, det hoppades jag i alla fall då jag satt på hissgolvet nersjunken i mina egna tankar. Sedan ställde jag mig upp och kollade runt en gång till, jag tittade på alla saker som låg slarvigt på golvet. Och på väggarna där jag ännu inte upptäckt en smutsig spegel som var så dåligt upphängd så att det såg ut som att den skulle falla ner vilken sekund som helst.

Sen kollade jag vidare upp mot taket där den kusliga, slitna lampan fortfarande blinkade till nu och då. Jag visste inte vad jag skulle göra nu. Jag hade inga idéer kvar, då ser jag något som förändrar allt.

Kapitel 3

AV KLASS 5A I VIKINGAÅSENS SKOLA, JOMALA

Lampan i taket blinkade till igen och jag insåg att den kanske går att laga, så jag testade att ställa mig på hissräcket. Därifrån nådde jag glödlampan och skruvade till den. Just då lossade räcket från väggen och jag föll till golvet. En lapp från lampan singlade ner på golvet. Den måste ha funnits i lampkupan. Jag tog upp lappen. På den fanns en kod med fyra siffror. Först förstod jag ingenting men sedan upptäckte jag att på baksidan av lappen fanns det skrivet för hand: Testa koden på hissknapparna!

Jag tryckte in koden och hörde något ovanför mig som gnisslade. När jag tittade upp såg jag att hissens taklucka hade öppnat sig. Jag såg också att hissvajern snart skulle gå av…

Jag försökte ta mig ut genom takluckan och genom dörren på nytt men jag lyckades inte.

Aaaaaah! Hjääälp!

Jag skrek på hjälp fast jag anade att ingen skulle höra mig. Sedan hände det: vajern brast och hissen föll och jag såg ett evighetstecken i displayen. Det kändes verkligen som att hissen föll i evigheter, men mitt i allt slog den mot marken och jag föll med en hård duns ner på hissgolvet.

Hissdörrarna öppnades och i det kalla mörkret skymtade jag en tunnel med tågräls på botten. Mörbultad tog jag mig ut ur hissen och följde med dunkande hjärta tågrälsen tills jag kände en vindpust i nacken. När jag vände mig om såg jag ingen.

I ljuset av mobiltelefonen fortsatte jag att följa rälsen tills jag kom till en port. Jag öppnade porten fast jag visste att jag kanske inte borde göra det. Innanför porten såg jag mig omkring. Allt därinne verkade grått och mögligt. Plötsligt kom min kompis springande och ropade skräckslaget: Följ med mig! Finns inte tid att förklara nu!

Kapitel 4

AV STRANDNÄS SKOLA KLASS 5B

Min kompis Albert ryckte tag i min jacka och försökte dra iväg mig. Plötsligt gick jackan sönder.

– Låt min nya jacka vara! Och sluta, jag vill inte följa med! skrek jag.

– Vad gör du ens här? fortsatte jag förtvivlat.

– Hur kan du bry dig om din jacka nu? sa kompisen. Vi har större problem.

– Vad då för problem? undrade jag.

– Inte här, någon kan höra. Följ med här! viskade Albert.

Vi gick längs med tågrälsen i några minuter då jag hörde något.

-Hör du det där? viskade jag.

-Vad? sa Albert .

-Hör du inte? sa jag stressat.

-Nej, du inbillar dig nog bara. sa Albert lugnt.

– De låter som att någon andas. Det låter ssssss…sssss, sa jag.

– Men jag står ju här, och det är ingen annan här, sa Albert argt.

– Nej jag menar inte dig, sa jag irriterat. Hör du inte?

-Kom nu, vi måste gå! sa Albert och tog tag i min hand och började dra i mig.

Jag kollade bakom mig en sista gång och sen fortsatte vi. Tunneln var mörk och kall och det droppade vatten från tak och väggar, det luktade mögel så det blev svårt att andas. Plötsligt började rälsen skaka. Det började låta som om det var jordbävning. Jag började bli rädd och nervös på samma gång. Jag kände hur hjärtat slog hårt det kändes som det skulle sprängas.

– Vad ska vi göra nu? frågade jag ängsligt.

– Kom, vi fortsätter gå, sa Albert.

Jag kollade bakom mig och såg att ett rostigt gammalt tåg kom i full fart på rälsen!Vi hoppade åt sidan. Tunneln var inte så bred, så vi måste trycka oss mot väggen. Tåget susade förbi och med ett öronbedövande dån kraschade det rakt in i en tegelvägg. Tåget blev stillastående efter kraschen. Vi smög fram till det rostiga tåget och kollade i förarhytten. Men det var ingen där!

Kapitel 5

Av Vårdö skola klass 5

Vi gick fram och tillbaka och försökte räkna alla vagnar, men varje gång blev det ett annat tal. Vi gick in i första vagnen men ingen var där, det var bara mörkt och kusligt. Vi blev rädda. När vi gick in i tredje vagnen vände jag mig om och då såg jag skepnaden igen.

-Albert, såg du det? frågade jag.

-Såg vad då? undrade Albert.

-Skepnaden! svarade jag.

-Du inbillar dig igen! Det är bara du och jag här, sa Albert bestämt.

Jag tog upp min telefon för att titta om jag hade täckning. Det hade jag! Jag sa till Albert att vi nog borde ringa 112. Jag slog in numret och signalerna började gå. Precis när jag hörde ett ”Hej” så kände jag en obehaglig känsla i min nacke. Jag tappade min telefon och när jag tog upp den igen hade den slutat fungera. När jag vände mig om för att kolla att det inte var Albert som lurade mig så var han inte där, han hade försvunnit. Plötsligt hörde jag ett öronbedövande skrik. Ett skrik på hjälp. Jag sprang mot skriket, det var en bit bort. Men vart jag än sprang kom jag aldrig till ett slut.

Kapitel 6

Av Övernäs skola klass 5A

Jag fortsätter att springa, men jag kommer ingen vart. Det känns som att jag har sprungit i evigheter. Skriket blev högre och högre, men ändå kommer jag inte närmare. Jag var helt utmattad av att springa, så jag stannade för att vila. Efter att jag hade vilat en stund fortsatte jag att springa, men jag insåg att det var lönlöst, så jag stannade. Mitt i allt så slutade skriket. När jag stod där och pustade ut så märkte jag att min mobil vibrerade i fickan, så jag tog upp den för att se var det var, den hade ju gått sönder. Men vad nu? Det var någon suddig person på bilden. Jag undrar vem det är där? Då ser jag att det är Albert!

På något sätt så var han där. Men jag undrade mer varför han var där på min mobil än hur han försvann. Han sa något, men jag kunde inte förstå vad han sa. Men ändå kunde jag uppfatta ett ord, det var: spring! Mitt i allt stängdes min mobil ner och jag kunde inte få på den igen. En kort stund därefter fick jag en stöt i min hand och jag tappade mobilen med skärmen mot marken. Jag försökte sätta på den igen men den var helt förstörd. Hur ska jag kunna fråga honom var han är nu? Mitt i allt kände jag att rälsen började skaka, jag tittade bakom mig. Och där var tåget! Jag kände en våg av en rädsla inom mig, just nu skulle jag följa ordet som Albert sa, SPRING! Jag började springa för mitt liv, jag hörde det komma närmare mig. Jag insåg att det var lönlöst att springa. Jag tittade ner på rälsen och på järnvägssyllarna syntes ett glödande evighetstecken. Då snubblade jag över en av järnvägssyllarna, jag skulle aldrig hinna och ställa mig upp. Jag tänkte att detta måste vara slutet. Jag blundade hårt och väntade på ögonblicket när allt skulle vara över. Då kände jag en kall hand på min axel, jag öppnade ögonen och såg att det var Albert! Jag tittade bakom mig och då var tåget borta. Hur hade det försvunnit?

– Vad gör du här? Frågade Albert med en skrapig röst.

– Jag undrar samma sak! Sa jag.

– Jag måste säga en sak, sa Albert med sin skrapiga röst.

– Vadå? Frågade jag.

– Det är….

Plötsligt skimrade Albert till och föll ihop till en hög av aska. Jag kände mig illa till mods, jag gick lite närmare för att titta på askhögen. I askhögen syntes ett evighetstecken….

Kapitel 7

Av Näfsby skola klass 5

Jag började leta i askhögen, där fanns en låda med ett glödande evighetstecken på. Jag kände mig förvirrad och lite nyfiken. Jag öppnade lådan och där i fanns ett hologram som började spela och visade en svartklädd figur, med en svart mask, som sa med rispig röst:

-Följ alla evighetstecken, det kommer leda dig till kartan som visar dig…

Sedan avbröts hologrammet.

När jag stängde lådan kände jag mig iakttagen av något!

Efter en stund började jag leta efter evighetstecknen i mörkret men plötsligt tänds lamporna i tunneln. Jag blev bländad av ljuset och efter ett tag började jag titta mig runt lite nyfiket. Nu kunde jag se allt jag tidigare inte sett. Plötsligt ser jag skepnaden, samma figur som i hologrammet, en bit bort. Jag började kallsvettas av skräck. Jag hörde ett skrik bakom skepnaden, jag kollade noggrant och såg att det var Albert som blev bortsläpad av den svartklädde figuren. De försvann bakom krönet. Albert hade tappat sin sko, jag vågade mig fram och i skon låg…

Kapitel 8

AV LEMLANDS GRUNDSKOLA KLASS 5

I skon låg ett par miniskor. Jag plockade upp dem försiktigt men de var så små så att jag tappade dem. De gjorde ett litet klank. Plötsligt så hörde jag ett litet men ändå livligt ljud. Jag vände mig om och då såg jag en liten filur. Filuren sprang iväg mot ett hål. När jag tittade så höll filuren i en liten bit kött, det såg ut som smörgåsskinka.

-Hallå, stanna! sa jag och gick sakta efter.

Filuren var väldigt snabb för storleken. Den stannade, och vände sig om. Nu när den stannade kunde jag se att den hade på sig en stor jacka, nästan lite för stor för den. Den var ljusgrön, nästan mintgrön och den hade håret in i en huva, håret var till axeln och det var brunt. Pannluggen täckte ögonen och håret var ganska stökigt. Då förstod jag att de små skorna tillhörde filuren.

Filuren tittade förbryllat på mig och då hade jag chansen att plocka upp den. Hon försökte slita sig loss, hon försökte till och med bita mig, men det var bara som att någon nöp mig försiktigt.

-Släpp mig! sa den.

Den sprattlade en massa, men jag lät den inte fly. Det lät som en hon, för den hade en liten pipig röst.

-Var är jag? frågade jag innan den hann fly.

-Du är i Evighetsstaden, en glömd stad, KAN DU LÅTA MIG GÅ NU? sa filuren argt.

-Nej, du ska hjälpa mig hitta min vän, sa jag bestämt.

Filuren stönade till, och jag satte den på marken och hoppades på att den inte skulle springa iväg.

-Jag antar att jag måste, och när jag hjälper dig så behöver du nog veta mitt namn. Jag heter Charlotta, sa den lilla filuren som jag nu tänker kalla Charlotta.

-Vad heter du då? frågade Charlotta.

-Jag heter…

Men före jag hann säga mitt namn så hörde jag ett skrik till:

-Albert!

-Jag hör min kompis. Hoppa upp på min hand! sa jag och satte ner min hand kvickt, och Charlotta hoppade på.

Jag hade på en tröja med en liten ficka på vid bröstet, sådana som man brukar ha pennor och små papper i. Jag satte Charlotta försiktigt där i fickan och hon höll tag i den.

-Håll i! sa jag och började springa mot skrikets håll.

När jag var där såg jag att den svarta mannen fortfarande höll Albert, men den svarta mannen hade slutat att gå. Den svarta mannen förvandlades till aska, och askan blev till ett evighets tecken. Allt började verka lite mera logiskt nu, men ändå inte helt. Albert gick upp och han tittade på Charlotta som var i min ficka.

-Vem och vad är det här? undrade Albert.

-Jag har faktiskt ett namn, och det är Charlotta! sa hon och stirrade på Albert surt. Och jag är en människa precis som du!

Albert tittade på mig, förvirrat och seriöst.

-Hur vet vi om hon inte också är gjord av aska, och hur vet vi att hon inte arbetar med den svarta mannen? frågade Albert.

-Jag hör dig faktiskt! sa Charlotta.

-Jag arbetar inte för honom, tvärtom faktiskt. Jag arbetar MOT honom.

-Vad menar du, plutten? sa Albert, och retade henne.

-KALLA MIG INTE PLUTTEN DIN JÄTTE ELAKA JÄTTE! sa Charlotta irriterat.

-Båda två, ta det lugnt! sa jag och bröt dem från att säga något mer elakt till varandra. Båda två gav varandra en sur blick, och sen tittade de mot mig.

-Charlotta, vet du en väg härifrån? frågade jag henne.

Hon tittade på mig sorgset.

-Jag har inte hittat en utgång, och ingången förvandlas till aska när man stiger in, men det kommer alltid tillbaka när någon ny kommer hit.

-Finns det andra här? frågade Albert förvånat.

-Klart det gör! sa hon, och Albert gav en otacksam blick mot henne tillbaka.

-Hörrni, sluta käbbla nu! Vi måste söka efter evighetstecknen. Det är just nu vår enda chans att komma ut här ifrån! sa jag irriterat.

Då hörde vi alla ett ljud. Våra huvuden vändes om nästan på samma gång.

Och då såg vi… att en ny person hade kommit in i Evighetsstaden…

Kapitel 9

AV KÖKAR GRUNDSKOLA KLASS 5

Personen som kommit till Evighetsstaden såg ut som en vit skepnad. Vi försökte springa efter honom. Vi sprang och vi sprang. Men han kom bara längre och längre bort från oss. Plötsligt stannade han. Han stod där bara, vi sprang fram till honom och när vi rörde honom blev han aska. Askan blev till ett evighetstecken till. Albert gick lite bort från oss, men när jag och Charlotta kom dit så var han borta. Vi hörde Alberts skrik, så vi sprang mot skriket. Det hördes närmare mig och Charlotta nu. Och när vi var framme vid ljudet såg vi Albert. Han var ledsen.

– Albert, är allt okej? frågade jag.

-Jag är orolig hur vi ska komma härifrån, förklarade Albert.

-Vi ska komma ut härifrån, svarade Charlotta. Nu letar vi reda på en väg så att vi kan ta oss ut.

Efter en stund hittade vi en stege vid kanten längs väggen. Stegen var trasig. När vi tittade upp i taket fick vi syn på en taklucka. Jag tänkte genast på att använda stegen trots att den var trasig så att vi kunde gå genom takluckan. Vi klättrade upp längs stegen. Jag klättrade först. När jag kom upp till takluckan vred jag på handtaget men det gick inte att öppna takluckan. Albert började fundera på hur vi skulle komma ut ur tunnelbanans lucka.

– Det kanske finns en annan väg ut, förklarade Charlotta.

Jag blev rädd och började gråta lite när jag tänkte på att vi kanske skulle vara tvungna att stanna i tunnelbanan för evigt. När jag tittade ner på tågspåret igen såg jag en skugga som rörde sig. Jag skyndade ner till de andra och så följde vi skuggan.

Plötsligt…

Kapitel 10

Av Strandnäs skola klass 5D

Plötsligt så rundade skuggan ett hörn. Vi följde efter och när vi kom dit så var skuggan borta. Det var en återvändsgränd. Vi tittade förvirrat på varandra och letade på tegelväggarna ifall vi skulle hitta en hemlig utgång, men vi hittade ingenting.

– Abigail! Plötsligt skrek någon mitt namn.

Det kom från en av tunnlarna. Vi gick dit där vi hade hört ljudet ifrån, men eftersom det ekade i tunnlarna var det svårt att hitta rätt gång. Vi kom ut ur tunneln vi gick i och sedan kom vi fram till tre vägar som gick åt olika håll.

Albert började gå mot vägen till vänster.

– Vart ska du? frågade Charlotta. Vi tänker gå rakt fram!

Albert gick tillbaka till oss i mitten av tågrälsen och började tjafsa med Charlotta, men plötsligt hörde vi ett muller och tystnade och såg oss om förvirrat.

Vi såg två tåg i rasande fart som kom emot oss från olika håll!

Vi hann knappt reagera och när tågen var som närmast så kastade vi oss åt olika håll innan vi hörde ett öronbedövande dån.

När jag öppnade ögonen och borstade av dammet från mina kläder så var Charlotta inte i min ficka, jag såg inte heller tågen och Albert.

Jag ropade på Albert, men fick inget svar. Jag satte mig ner och började tänka på vad som faktiskt hade hänt. Jag hade så många frågor, hur hamnade jag här? Vad ska jag göra nu? Allt kändes som ett stort mysterium.

Tänk om allting bara var en stor dröm och att jag bara kunde vänta tills jag vaknade. Kunde jag kanske hitta tillbaka till hissen, men var skulle den kunna vara?

Jag reste mig upp och jag skulle ta tag i det omöjliga, försökte jag peppa mig själv. Just i denna stund ville jag bara hitta Albert för han skulle säkert ha en bra idé.

Jag tänkte att jag i alla fall kan börja gå.

Det kändes som jag hade gått i en evighet. Vänta lite, en evighet. Det var säkert en ledtråd, tänkte jag. Jag har ju gått som ett evighetstecken, gången måste vara formad som ett evighetstecken! Jag såg ett tåg som stod stilla. Vagnsdörren stod öppen, så jag gick in för att se vad som kunde finnas där inne.

Plötsligt slog dörren igen. Jag hörde ett ljud, det lät som en tågvissla. Tåget började rulla, först långsamt och sen så ökade det farten. Jag föll omkull och slog i huvudet.

Jag reste mig sakta upp och tog tag i väggen. Jag gick långsamt mot förarhytten för att kolla om någon var där. Men när jag tittade så fanns det ingen där.

Jag var förvirrad och tittade mig omkring och plötsligt kände jag ett hårt slag i bakhuvudet. Jag föll medvetslös till marken, när jag vaknade var jag någon annanstans.

Kapitel 11

Av Ödkarby skola klass 5

När jag vaknade var jag fastknuten på rälsen, jag hörde en tågvissla och såg ett tåg komma emot mig.
– Hjälp! Skrek jag. Hjälp jag kommer att dö!
Tåget kom närmare och närmare och ju närmare det kom desto fortare åkte det.
– Nu, tänkte jag. Nu dör jag. Tåget skulle precis träffa mig när det blev till aska och allt blev svart.
Jag vaknade upp igen, i ett blått rum med klockor på väggarna. Var tåget bara en dröm? Hur har jag kommit hit? Och vem tog mig hit?
– Hej Abigail, sa någon med rispig röst. Det stod någon i skuggan i det ena hörnet på rummet, men vem? Hörnet var så mörkt.
– Känner du inte igen mig, Abigail? Sa personen med rispig röst.
– Ska jag göra det? Och hur vet du mitt namn? Sa jag.
Personen klev fram ur skuggan, det var den svarta mannen! Jag rös till, den svarta mannen?
– Det är din moster, sa den svarta mannen eller kvinnan egentligen.
– Moster Erica? sa jag. Hur kommer jag ut härifrån? Sa jag argt.
– Klockan tickar alltid, sa den svarta mannen och blev en hög med aska.
”Klockan tickar alltid” vad ska det betyda? Jag kollade runt i rummet och lade märke till att ingen klocka hade samma tid. Jag kollade min smart watch, klockan var 13.30. Halv två, jag vred alla visare till halv två utom en som redan var rätt tid. När jag vred på den sista visaren till halv två hörde jag ett gnissel och en dörr öppnades och där stod…

Kapitel 12

AV Lumparlands skola klass 5

Där i dörröppningen står Albert med en skräckslagen blick och säger : ”Titta i mobilen, Abigail.” Lika snabbt som Albert dök upp i dörröppningen så var han försvunnen.

Jag tog fundersamt upp mobilen ur fickan och tittade på skärmen. Mitt på den lysande skärmen fanns det en mörk gestalt. Rädslan spred sig likt en löpeld genom kroppen, eftertänksamt vände jag mig om. Gestalten på skärmen rörde sig skrämmande likt mig och det var då jag insåg att det var jag själv som var på skärmen, övervakad av en kamera någonstans i rummet. Jag sa med panikslagen röst: ”Är någon här? Vem är det? ”Jag tittade ner på mobilen igen och märkte att det nu var en annan förutom mig på skärmen, jag var alltså inte ensam i rummet. Jag hör flåsande och fotsteg närma sig bakifrån, jag vågade knappt andas.

Tankarna snurrade runt likt en orkan i huvudet. Vem är det? Vad vill den? Hur kom den hit? Hur kom jag hit? Jag hinner inte ens börja fundera på svaren till de frågorna innan jag kollar ner i skärmen igen och märker att varelsen nu står framför mig. Jag tittar hastigt upp och ser ingen framför mig. Mobilskärmen blinkade till och slocknade. Jag var nu helt hjälplös och delade rum med en varelse vars intentioner jag inte känner till och knappast vill veta om. Från en dold högtalare hör jag ett obehagligt pip följt av en nedräkning. Tio… nio… åtta… Jag känner hur paniken rusar igenom kroppen. Vad kommer at hända vid noll? Jag måste ut härifrån nu! Jag börjar frenetiskt leta efter en utgång från rummet. När det är två sekunder kvar på nedräkningen hittar jag ett litet hål i väggen som jag tittar in i. Det jag ser kommer att förändra allt…

Kapitel 13

AV torsten bengtsson

I det lilla hålet i väggen sitter ett rött handtag. På en skylt ovanför står det:
”Öppnas på egen risk”.
Jag känner att jag inte har något val. Jag lyfter handen, fattar tag om handtaget och drar det till mig. Då öppnas en stor tung dörr av järn in till ett rum. Det är något bekant över rummet trots att det saknar fönster. Där finns en säng, ett skrivbord, lampa i taket och en matta på golvet. På skrivbordet står det en dator och framför datorn sitter Albert. Allt är på pricken likt hans rum hemma i den riktiga världen, men nu är vi i underjorden där allt verkar vara en fantasivärld.
Jag går mot Albert beredd på att han när som helst kan försvinna eller bli till aska eller vad som helst. Det har hänt så mycket knäppt att jag inte vet vad som är fantasi, verklighet eller dröm.
– Är det du Albert? frågar jag.
– Det är väl klart att det är jag. Vem skulle det annars vara, svarar han nästan lite irriterat.
Vid skrivbordet finns en ledig stol. Jag sätter mig ner bredvid honom. Jag kan inte låta bli att känna honom på armen för att förvissa mig om att han finns på riktigt.
– Vad sysslar du med? undrar han.
– Inget. Vad gör du själv? frågar jag.
– Försöker komma härifrån, svarar Albert.
Jag ser att han håller på med något på datorn. Det verkar vara ett spel av något slag som jag aldrig tidigare har sett. Det är en sorts karta på underjorden. Nästan som en labyrint med gångar, rum och stora salar.
Jag sitter tyst en stund och stirrar på skärmen framför oss, men fattar ingenting. Till slut står jag inte ut. Jag har så många frågor som inte är besvarade.
– Lyssna nu på mig, säger jag.
Jag berättar om det jag upplevt. Hur jag hamnade i hissen, tunnlarna i underjorden med de mystiska tågen som dundrar fram utan förare, den svart mannen och väsendet Charlotta. Dessutom alla dessa förvirrande evighettecknen, människor och väsen som plötsligt förvandlas till aska.
– Vad är det som pågår? avslutar jag.
Albert vänder sig mot mig. Han ser både rädd, ledsen och uppgiven ut. Hans ögon är trötta och rödsprängda. Han tar ett djupt andetag sedan början han förklara:
– Det var inte meningen att du och jag skulle hamna här.
– Men vad är detta för värld? undrar jag.
Albert berättar att han för några veckor sedan började spela ett mystiskt spel på Internet. Det var så spännande att han inte kunde sluta. Det var som om världen i spelet fanns på riktigt. En ledtråd var hissen. Från den kunde man gå in i spelets värld. Uppleva tågen som rusade fram genom tunnlarna i underjorden, möta mystiska väsen och mycket mer.
– Jag kunde inte låta bli att lämna den vanliga världen och gå in i dataspelets värld via hissen, avslutar Albert.
– Men hur hamnade jag här? frågar jag.
– Det var mitt fel. Jag kallade på dig. Jag behöver din hjälp. Vi måste tillbaka till verkligheten. Bort från det här spelet, säger Albert.
– Hur ska det gå till? undrar jag.
– Vi kom in i den här världen genom hissen. Då måste det också finnas en utgång. Det gäller bara för oss att hitta den? avslutar Albert.

Kapitel 14

av Föglö grundskola klass 5

– Hur då? Vi har ingen väg ut, ingen ingång, ingenting! säger jag.

– Det finns ett pussel i det här spelet, och spelet är ju evighetsstaden, typ, svarar Albert. Pusselbitarna finns utspridda i evighetsstaden. Vårt uppdrag är att hitta bitarna. Som tur är har jag hittat två av bitarna, berättar Albert. Den tredje kanske är på tåget, gömd där någonstans. Det är lättare sagt än gjort att hitta den. Det finns flera tåg i tunnelbanan och alla ser likadana ut.

– Då tar vi oss till tunnelbanan och försöker hitta rätt tåg, säger jag.

Albert och jag går ut ur hans rum och stannar, här är rummet med alla klockor igen.

– Hur ska vi ta oss ut härifrån, till tunnelbanan? frågar jag och börjar gå runt rummet.

-Ställ alla klockor på kvart över tre, eftersom klockorna i spelet visar det. Då borde en till dörr komma fram, säger Albert.

Vi börjar ställa klockorna, men när jag har ställt den sista så händer inget.

-Har vi missat en? frågar jag och kollar runt i rummet, men alla visar kvart över tre.

Albert råkar krocka i en av de större klockorna och den faller på golvet. Albert lyfter upp den för att sätta tillbaka den men då ser han något.

-Abigail? Det är en gång här, säger han.

Jag går dit och det är verkligen en gång där. Det är alldeles kolsvart därinne.

-Tror du vi ska gå in där för att ta oss ut ur det här rummet? frågade jag.

Albert nickar och går in i den mörka gången. Jag kollar snabbt runt mig och följer efter honom. När jag går in i gången stängs dörren efter mig.

-Albert? frågar jag ut i gången.

-Stängdes dörren? hör jag honom säga en bit framför mig.

Jag går längre in för att komma fram till Albert.

-Ja det gjorde den. Men fortsätt framåt ändå, förhoppningsvis för den här oss till tunnelbanan, svarar jag och fortsätter djupare in i gången.

Vi går och går men gången fortsätter bara och det är fortfarande lika mörkt.

-Tror du att gången tar slut snart? Det känns som om vi har gått i en evighet, säger jag till Albert. Jag stannar och väntar på ett svar men får inget.

-Albert? frågar jag igen. Men får återigen inget svar. Jag fortsätter gå, snabbare nu och till slut hör jag Albert skrika…

Kapitel 15

Av Ytternäs skola klass 5c

Jag skyndade mig fram mot skriket. När jag hade kommit en bit så stannade jag. Då hörde jag en smäll. Jag gick mot ljudet. En ljuskälla uppenbarade sig, och ljuset bildade snabbt ett evighetstecken. Jag sträckte ut handen för att röra på det. När jag rörde vid det öppnades en lucka under mig, och jag föll ner. Jag blev bländad av ljuset, och märkte snart att jag låg bredvid Albert på en tågräls.

– Vad hände? frågade jag.
– Vet inte, hör du det där? sa Albert.
– Nej, vad är det? undrade jag.
– Det låter som ett…

Albert hinner inte säga mera, för just då kommer ett tåg i rasande fart mot oss. Vi hinner inte göra något, och står som fastfrusna i marken. Men just innan tåget träffar oss förvandlas tåget till en stor hög glödande aska. Vi genomsöker högen av aska, och där hittar vi en pusselbit till.

-Ja! Tre av fem pusselbitar hittade! Bara två kvar, säger Albert.

När vi skall ta upp pusselbiten är det något som håller i den. Vi tar i ett med ett hårt ryck och när vi får upp pusselbiten håller Charlotta i den.

– Var har du varit? Frågar jag.
– Jag var i något som såg ut som en labyrint, jag kan ta er dit om ni vill, säger Charlotta.
– Ja gör det, svarar Albert.
– Jag tror att det finns en pusselbit i labyrinten, kom, sa Charlotta.

Albert och jag följer efter Charlotta till labyrinten. Vi går på tågrälsen tills vi kommer fram till en port. Utanför porten ser vi något. Där står Svarta mannen.

-Ni kommer för sent, för att komma in i porten måste någon överlämna sig till min sida, säger Svarta mannen.

-Vem ska göra det? frågar Albert ängsligt.
-Jag gör det, svarar Charlotta…

Kapitel 16

Av sunds skola klass 5

Charlotta gick fram till porten där den Svarte Mannen stod.

-Välkommen Charlotta! sa Svarte Mannen.

Jag och Albert gick från ena sidan porten till den andra.

-Hello from the other side… av porten! sjöng Charlotta.

-Får jag prata med Charlotta en sista gång? frågade jag.

-Ja, men bara i åtta minuter. Se bara till att ni inte tappar bort era åtta minuter, för ni får aldrig tillbaka dem… sa den Svarte Mannen.

Vi svarade inget. Vi gick fram till Charlotta och började planera för en flyktplan.

Planen var att Albert skulle uppehålla den Svarte Mannen medan jag skulle slå honom i bakhuvet. Sedan skulle vi springa fram till porten och se vad som var bakom den…

Planen var i gång! Albert hade redan startat en konversation med den Svarte Mannen. Jag var på väg mot honom, jag var så rädd att jag började skaka i hela kroppen. När jag var bara några centimeter ifrån så rös jag till och tänkte, tänk om jag aldrig kommer härifrån? Men jag måste ändå rädda mina vänner.

Så jag slog till den Svarte Mannen så hårt att han föll. Då tog vi chansen att springa iväg. Vi sprang in igenom porten och låste den med nyckeln som satt fast i porten. Där var den, fjärde pusselbiten!

– Vad ska vi göra nu? sa jag.

Kapitel 17

av Södersunda skola klass 5

Charlotta och den svarta mannen försvinner till aska och askan bildar ett evighetstecken. Albert sätter sig på huk och rör vid askan, porten öppnas och jag tänker fråga varför han egentligen rörde vid askan men jag vet att han skulle svara att han inte hade tid, så vi skyndade in i porten.

Vi visste inte var vi var men vi hade sprungit en bit när vi kom fram till någonting som liknade en labyrint. Vi började gå sakta men säkert framåt i det vi trodde var labyrinten. Vi hade inte kommit långt innan jag kände att vi hade rätt.

Jag kände min mobil i fickan och den skakade som att någon skulle ringa. Jag tog upp den och där var Charlotta. Hon sa ”fortsätt springa dit ni tror är rätt, det lönar sig i slutändan”. Vi tänkte på vad Charlotta sa och begav oss längre in i labyrinten.

Efter ett tag kom vi till ett rum. Rummet hade en gammal dörr i trä. Vi kände på dörren. Den var låst. Det var fullt med lådor utanför så vi började söka i dem. Slutligen hittade vi en liten nyckel. Den såg alldeles för liten ut för nyckelhålet, men vi testade ändå.

Dörren gled upp med ett högt gnissel. Vi kom in i rummet och då kände jag ett pustade i nacken på mig. Jag frågade Albert om han också kände något men han svarade att han inte hade känt något. Jag kanske bara inbillade mig?

Jag anade en strömbrytare på andra sidan rummet så jag började gå ditåt. Jag kände att jag hade bråttom på något sätt, så jag skyndade mot strömbrytaren. Jag snubblade på något men jag kunde inte se eller ana vad det var. Jag reste mig igen och fortsatte gå mot strömbrytaren och tryckte på den.

Lampan tändes och det första jag kollade efter var vad det var jag hade ramlat på. Det enda som stod i rummet var en hög bokhylla lutad mot ena väggen och så Albert som var bredvid mig. Jag såg mot bokhyllan. Jag tror att Albert hade sett det före mig för han gick fram mot bokhyllan.

Det fanns ett handtag mitt i bokhyllan, det var dit Albert var på väg tror jag. Han ryckte hårt i handtaget och det såg ut som han var rädd. Det var jag med. Bokhyllan flyttade på sig och det kom fram ett nytt rum bakom bokhyllan. Rummet var litet med mycket saker i och mitt i rummet står Charlotta och den svarte mannen. Jag sneglade åt den svarta mannens håll. Det var då jag såg att han hade en pusselbit i handen. Jag gick emot honom. Men precis när jag skulle ta pusselbiten av honom så blev han i aska och askan bildade ett evighetstecken. Då frågade Albert Charlotta om hon visste hur den svarta mannen hade fått pusselbiten, men då gick hon också upp i aska. Det var då Albert fick en idé…

Kapitel 18

av Rangsby skola klass 5

Alberts idé för att locka fram den Svarta mannen igen var att försöka lura fram honom. Planen var att vi lagar en kopia av pusselbiten och så får vi sedan svarta mannen att tro att hans pusselbit är kopian och att vi har originalet.
Jag tyckte att idén inte var den bästa men det var vårt enda hopp så jag var tvungen att lita på honom. Albert kom på att han hade en 3-d skrivare som han fått av sin pappa i födelsedagspresent som nu finns på hans rum. Det första problemet var att hitta tillbaka till Alberts rum eftersom det fanns så många mörka tunnlar här.
Albert ropade till:
– Kolla hit! Ser du något speciellt på golvet?
– Nää, svarar jag med en förvirrad röst.
Då lyfter Albert upp sin högra Nike sko mot mig och säger:
– Ser du något på marken nu då?
– Aha, jag tror jag förstår vad du tänker.
Albert måste ha gått i olja tidigare under dagen för nu ser man fotspår av hans skor på tunnelns golv. Vi har ingen tid att förlora säger Albert och börjar springa.

Kapitel 19

av källbo skola klass 5B

Vi följer efter spåren i rask takt. Till sist hittar vi Alberts rum med en viss möda. Albert går fram till 3D skrivaren.

-Ge mig pusselbiten, Abigail, säger Albert.

Jag räcker fram pusselbiten till honom. Han tar pusselbiten och sätter in den i 3D skrivaren. Han klickar på en röd knapp och maskinen ger ifrån sig ett konstigt ljud. Jag hinner inte ens tänka innan pusselbiten strimlas sönder och alla bitar ramlar ihop till en hög på marken. Maskinen börjar ryka och den är helt svart. Vi stirrar förstummat på 3D skrivaren.

-Varför gick den sönder? Frågar jag förstummat.

-Jag vet inte, säger Albert. Det kan bero på att det här spelet inte tillåter att kopiera den.

Jag stönar.

-Vad ska vi göra nu då? Suckar jag.

-Ingen aning, säger Albert. Men vänta! Jag kom på att jag läste någon gång på hemsidan till spelet, att det finns en extra pusselbit någonstans. Om det är så att en skulle gå sönder.

-Hur ska vi hitta den då, suckar jag högt.

-Jag tror jag vet, säger Albert. Det finns ett hemligt dokument nånstans i spelet. Och det dokumentet visar vägen till den extra pusselbiten.

-Och hur ska vi kunna hitta dokumentet då?! Säger jag frustrerat.

Albert suckar.

-Jag vet inte.

Vi står där en lång stund innan jag börjar känna vibrationer i min ficka. Som om min telefon ringde. Jag tar upp mobilen och ser ett konstigt nummer. Jag svarar.

-Vem är det? svarar jag osäkert.

-Det är jag, Charlotta. Kom till stället där alla tågrälser möts.

-Va? Svarar jag förvirrat.

Precis då dör telefonen. Den hade slut på batteri. Äsch då!

-Vem var det? Frågade Albert plötsligt.

-Charlotta, svarar jag.

-Vad sa hon? Frågar han nyfiket.

-Hon sa att vi skulle mötas där alla tågrälser sammanstrålar, sa jag. Hur ska vi hitta dit?

-Det är väl inte särskilt svårt, säger Albert förvånat. Bara följ efter en tågräls.

Jag nickar. Jag var så trött så att jag knappt kunde tänka.

-Kom då! Ropar han.

Han börjar gå ut från sitt rum samma väg som vi kommit in. När vi kommit ut ur gången var det inte svårt att hitta en räls. Vi följde efter den, i vad som kändes som evigheter, innan vi kom fram till en öppen plats. Platsen var som en cirkel och flera garageportar var öppna. I de öppna garagen kunde man se tåg. Jag sväljer. Vi börjar att gå mot mitten. När vi väl är i mitten ser jag inte Charlotta någonstans. Men det tar inte länge innan jag ser henne komma gåendes tillsammans med Svarta mannen.

-Perfekt, nu har vi de, hör jag Den Svarte Mannen väsa nöjt.

-Din förrädare, väste Abigail.

Kapitel 20

AV strandnäs skola klass 5A

Jag känner att jag börjar att bli surare och surare. Hur kunde Charlotta? Albert och jag tittar på varandra, han ser lite rädd ut. Charlotta bara står där helt tyst, tills hon tar håret åt sidan och försöker visa något på halsen.

-Ser du att det lyser något rött på högra sidan av hennes hals? Som ett evighetstecken?, viskar Albert.

Jag nickar försiktigt, det var så tyst på något sätt.

-Vad har du gjort med Charlotta?, säger jag till Svarta Mannen.

-Inget. Varför tror du det lilla flicka?, svarar Svarta Mannen.

-Hon lyser på halsen, plus att hon aldrig skulle göra så mot oss!, svarar jag.

-Hon är ond, visst är du det Charlotta?, säger Svarta Mannen mot Charlotta.

Charlotta nickar.

-Men vad är de där för nåt på Charlottas hals?, frågar jag.

-Det ser ut som ett evighetstecken, säger Albert.

-Det är inget evighetstecken, det är Charlottas födelsemärke, säger Svarta Mannen.

Jag märker att evighetstecknet börjar blinka.

-Ser du det där, Albert? Evighetstecknet blinkar som… som morsekod. Tre långa, tre korta, tre långa blinkningar. Ja, jag tror hon försöker säga SOS. Vi måste hjälpa henne!, säger jag.

-Ge oss pusselbitarna, säger Svarta Mannen.

-Bara om du ger Charlotta till oss så ger vi dig pusselbitarna, svarar Albert.

-Taget!, säger svarta mannen.

Det börjar bli mörkare på tågstationen och lamporna släcks.

Svarta Mannen säger åt Charlotta att gå framåt och säger sen:

-Kasta pusselbitarna till mig!

Charlotta går fram till Albert och Abigail. Hon tar pusselbitarna och kastar dom till den Svarta Mannen. Albert blir rasande och hoppar på den Svarta Mannen. Den Svarta Mannen ropar åt Charlotta att hjälpa till. Albert sparkar den svarta mannen i magen och han rasar ihop.

-Abigail, ta pusselbitarna!, ropar Albert.

Jag tar pusselbitarna och springer mot tågen. Albert springer efter men halkar lite i aska. Det var askan som Svarta Mannen hade förvandlats till efter sparken från Albert.

-Abigail, spring!, skriker han.

Charlotta biter Albert i tån. Evighetstecknet på Charlottas hals börjar blinka som om den fått spel.

-Jag jag jag är är är inte inte inte ond ond ond, säger Charlotta.

Sedan somnar hon. Jag springer till Albert och Charlotta och ser Charlotta ligga på marken.  Jag tar upp Charlotta och lägger henne i min ficka.

-Kom Albert!, ropar jag.

Albert ser en kontroll i askan där den Svarta Mannen löstes upp. Albert vänder om och springer tillbaka och tar kontrollen och en liten stund senare lyser där ett evighetstecken på marken där askan hade legat. När han kommer tillbaka till Charlotta och mig, som har sprungit en bit bort, berättar han att han hade sprungit tillbaka.

– Jag vände om för att hämta den här, säger Albert och räcker fram fjärrkontrollen.

Albert och jag flyr från platsen med Charlotta i min ficka. Efter en stund berättar Charlotta att Svarta Mannen har chippat henne för att få information om dokumentet där info om alla pusselbitar finns. Svarta Mannen behövde en annan person att lägga in chipet i, en annan person att styra, för att kunna hitta dokumentet. Han kunde alltså inte chippa sig själv eftersom man behöver en fjärrkontroll för att styra chipet med, fjärrkontrollen som Albert hade tagit ur Svarta Mannens aska. Därför behövde Svarta Mannen någon av Albert, Charlotta eller Abigail. När Albert fick höra om det tog han direkt ut chipet ur Charlottas hals.

-Okej, säger Albert. Men hur ska vi hitta dokumentet?

-Om ni sätter in chipet i mig igen så kan jag visa vägen dit, säger Charlotta som just vaknat och försöker ta sig ut ur Abigails ficka.

-Bra idé men kan du ta det lite lugnt? säger jag åt Charlotta. Det killas.

Jag plockar upp Charlotta ur fickan och sätter ned henne på marken. Albert tar upp chipet och ger det till Charlotta. Hon tar det och chippar sedan sig själv.

-Du du du är är är min min min mästare mästare mästare, stammar Charlotta.

-Jag vill styra! säger Albert och tar fram fjärrkontrollen.

-Nej jag vill styra! säger jag och försöker ta fjärrkontrollen.

-Vi kan turas om, säger Albert och tar tillbaka fjärrkontrollen.

-Gå gå gå till till vatten vatten vattenfallet.

-Var är det? undrar jag.

-Jag vet, jag var där förut i spelet, säger Albert.

Albert styr Charlotta igenom en mörk tunnel. Det luktar illa, ungefär som ruttna ägg. Albert rynkar på näsan. Vatten droppar från taket. Efter en liten stund så ser de ljus på andra sidan tunneln.

Kapitel 21

av brändö grundskola klass 5 

För varje steg fram vi tar blir ljuset svagare och svagare. Mitt i allt försvinner ljuset, Charlotta stannar, jag och Albert undrar vad vi ska göra. Jag tar Fjärrkontrollen och styr fram Charlotta genom tunneln. Det är någonting jag ångrar väldigt mycket, för det ljuset vi såg tidigare var lasrar. Charlotta blev rostad som ett bröd av lasern, jag ropade: NEEEEEJ!!! Vi gick fram till den rostade Charlotta och tog ut chippet ur henne och hon vaknade och sa:

-Innan jag blev träffad av lasern så tycke jag att jag såg en spak på andra sidan. Försök att kasta mig mellan lasrarna så jag kan dra i spaken och se vad som händer.

Albert tog upp Charlotta och kastade henne, på sista sträckan så träffade tyvärr en laser henne och hon blev av med svansen. Hon ställde sig upp och drog i spaken. Lasrarna stängdes av men en sekund senare föll Charlotta ihop. Vi sprang fram till henne och där låg hon och skakade. Då såg vi att hon inte hade någon svans.

Jag tog upp henne och la henne i min ficka. Vi fortsatte ut ur tunneln och där såg vi ett gigantiskt bibliotek. Det var mörkt och en massa spindelnät, rankor och smuts överallt. Vi gick in i biblioteket, det var kolsvart. Vi kände oss runt lite och då hittade Albert ett snöre. Han drog i det och då tändes en massa lampor. I mitten av biblioteket såg vi en stor korridor. I slutet av korridoren såg vi en gammal läskig dyster tant. Hon började gå mot oss med sin krokiga rygg och små snabba steg. Vi frågade om hon hade en avdelning med en massa gamla dokument. Hon svarade inte utan började springa emot oss och skrek:

-FÖRSVINN UR MITT BIBLIOTEK!!!!

Så vi sprang ut ur biblioteket.

Då såg vi svarta mannen och en gigantisk armé av filurer som liknade Charlotta på pricken. Han hade på något sätt framställt dem. Vi tittade på Charlotta, hon flimrade till och försvann. Svarta mannen flinade och sedan försvann han också. Armén attackerade oss. De började bita oss i tårna och stämningen var spänd, vi började sparka bort dom. Efter en del sparkande började de också flimra och sen försvann dom. Sen så fick jag en konstig tanke bara sådär, jag undrade vad man egentligen skulle ha pusselbitarna till och då sa Albert…

Kapitel 22

av Vikingaåsens skola klass 5B

-Vad ska man ha pusselbitarna till? Frågade jag Albert.

-Jo det är så här, för att klara spelet och besegra Svarta mannen måste man ha alla pusselbitarna. Pusselbitarna ska man sedan ta till hissen där man kom ifrån för att kunna lägga pusslet.

-Okej, det låter logiskt, svarade jag.

– Nu måste vi tillbaka till bibloteket och hitta dokumentet till extrabiten, eftersom Svarta mannen har en pusselbit.

Vi gick tillbaka samma väg som vi kom och till sist var vi i bibloteket igen. När vi kom dit så hörde vi röster och en av rösterna var väldigt bekant, nämligen Charlottas. Vi trodde hon hade blivit tillfångatagen igen, så vi sprang emot rösterna. Just när vi kom fram stannade vi till för att höra vad de pratade om.

-De är ju jättenära att hitta dokumentet! De får absolut inte se vad som finns där, säger bibliotekarien (vi tror att det var bibliotekarien som sa det).

-Jag kan få de att hitta fel dokument, svarar Charlotta. Ett dokument som leder dem ner till en fälla. Det riktiga dokumentet ligger som tidigare kvar i boken Romeo och Julia.

-Så Charlotta är på deras sida… viskar jag till Albert.

-Såklart! Det är därför vi har haft svårigheter. Hon har lett oss på villovägar! Utropar Albert, nästan lite för högt.

Då hör vi Charlotta säga:

-Hoppas att de sista kopiorna av mig håller tillräckligt länge för att Albert och Abigail ska förlora.

-Kopior… sa jag för mig själv och tittar på Albert.

-Nu måste vi gå och söka efter dokumentet, svarar Albert.

Vi går in i biblioteket och börjar leta. Vi letade och letade och till sist hittade vi boken Romeo och Julia. I boken hittade vi dokumentet med ledtråden. Det var en magisk bit och ett fotografi med Svarta mannen, bibliotekarien och Charlotta. Så de är en familj!!!

Kapitel 23

av geta skola klass 5

Jag tar upp den magiska biten och börjar leta efter ledtrådar, först hittade jag inget. Fast sedan när Albert tittade på den magiska biten såg han att det stod ett ord… ”leta”. Först förstod inte vi något men sedan när vi kollade på bilden såg vi att i bakgrunden stod det ett till ord… ”här”.

Jag kollade snabbt på den magiska biten och märkte att allting hängde ihop…

”leta här” var ledtråden. Jag och Albert tänkte en liten stund på vad de menade med ”leta här” och till slut sa Albert:

– Jag vet! De kanske menar att vi ska leta på platsen där de tog fotot på.

-Hm, vilken bra idé! svarar jag.

Snabbt går vi ut ur biblioteket och börjar leta efter platsen där fotot blev taget. Efter en liten stund hittade vi platsen, fast det fanns en sak som inte var likadant med bilden och platsen. Det fanns ett hål i väggen fast inte på fotot. Vi märker att den magiska biten skulle passa perfekt in i hålet så vi prövar fast inget händer.

-Hörde du det där? frågar jag lite nervöst

-Vad pratar du om, jag tror du hör i synen igen. säger Albert självsäkert.

Mitt i allt hör vi ett tåg komma med full fart. Det smäller högt när tåget stannar bredvid oss, dörren öppnas och vi går in i tåget.

När vi är inne i tåget finns det inget där. När vi går runt i tåget börjar tåget rulla… Jag och Albert får panik!

-VAD SKA VI GÖRA! skriker Albert skräckslaget.

Vi kollar runt oss i panik. Och mitt i allt ser vi en lucka, vi springer mot luckan och öppnar den… Jag och Albert blir chockade när vi ser en stege ner… hur kunde det vara möjligt? Tåget rör ju sig… Jag och Albert börjar klättra ner utan att tänka. Mitt i allt stängs luckan och stegen rasar ihop. Vi ramlar i en evighet och när vi kollar ner ser vi ett stort evighetstecken. Till slut är vi nästan nere. Jag blundar och håller Alberts hand och väntar på att nudda marken och dö. Efter en liten stund vågar jag öppna ögonen, jag känner mig så rädd och kall… Jag ligger på golvet inne i en tågstation.

Jag petar på Albert för att få honom att öppna sina ögon. Tillslut öppnar han sina ögon och stiger upp.

Mitt i allt känner jag hur någonting pustar mig i nacken, lamporna börjar blinka. Jag ryser till och kollar bakom mig och där ser jag svarta mannen. Jag känner rädslan krypa under mitt skinn. Han tar tag i min axel och släpar mig längs med golvet, jag ropar på Albert fast han står bara där helt stilla. Jag känner tårarna rinna från mina ögon och ser bara suddigt. Tillslut blir allt svart…

Kapitel 24

av eckerö skola klass 5

När jag vaknade så var jag i ett helt annat rum. Jag såg mig runt i rummet. Rummet var stort och mörkt och hade ett skrivbord och en dörr.

På väggen ser jag något som jag har sett förut. Jag går fram till väggen och kollar vad det är. Det är ett likadant foto som det som var i biblioteket. Men på det här fotot är det ett hål i väggen. Jag tar fotot från väggen och bakom fotot är det faktiskt ett hål.

Nu får jag en ide men jag måste hitta Albert först. Jag går mot den stora dörren och när jag är vid dörren och just ska öppna den, känner jag att någon drar mig i tröjan. Jag vänder mig om men ser ingen bakom mig. Jag kollar ner på golvet och då ser jag Charlotta.

-Jag vet var en pusselbit finns, säger Charlotta.

-Jag vet inte om jag kan lita på dig för du samarbetar med Svarta mannen, säger jag.

-Nej jag samarbetar inte med Svarta mannen mer, säger Charlotta.

Jag tar fram fotot ur min ficka och visar det till Charlotta.

– Hur kan du förklara det här då? säger jag.

Det blir tyst en stund tills Charlotta säger:

– Du måste ut här ifrån!

– Varför? frågar jag. Du måste förklara varför du, Svarta mannen och bibliotekarien är tillsammans på det här fotot.

– Det är inte jag på fotot,  men…

Charlotta börjar flimra och sen är hon borta.

Det var då jag började fundera på var Albert var.

Jag gick fram till skrivbordet som stod mot väggen. Jag öppnade en låda och där i var det ett foto på Albert, Charlotta, Svarta mannen och bibliotekarien.

Det måste var en kopia tänkte jag men tänk om Albert också är på Svarta mannens sida.

Jag tog fotot från lådan och gick mot dörren.

Nu måste jag ut härifrån för att hitta Albert, tänkte jag.

Jag öppnade dörren och då ser jag…

Kapitel 25

av Källbo skola klass 5A

…ett underjordiskt tempel av något slag. Det är väldigt mörkt och väggarna ser ut som nån vit sten med en massa pålar bredvid väggarna men när jag går lite längre fram så ser jag ett ljus som lyser på en röd kudde.

När jag går närmare så ser jag den extra pusselbiten ligga där mitt på kudden den lyser med ett orange sken! Jag tar den och då ser jag en tron som ser ut som att den är gjord av silver med rubiner. När jag går närmare så ser jag Charlotta sitta i tronen.

-Kan du visa mig pusselbitarna, säger Charlotta.

Jag tog tvekande fram pusselbitarna.

-Ja, sa Charlotta.

Kraften från dom fyra pusselbitarna, sa Charlotta. Det kom ett bländande ljus från Charlotta. När ljuset hade lagt sig så såg jag inte Charlotta längre men jag var bländad. Nu har jag min rätta form, sa en röst. När jag tittade upp så såg jag Charlotta… fast stor!

-Va, sa jag.

-Jag är Evighetsstadens Drottning, sa Charlotta och jag ska hjälpa dig hitta den sista pusselbiten. Men dom andra pusselbitarna då? frågade jag. Dom är här, sa Charlotta och räckte fram handen. I handflatan låg fyra pusselbitar.

-Men var är Albert, sa jag.

-Jag är här, sa Albert och drog av luvan. Han hade stått där hela tiden.

Nu såg jag att det stod en massa småfolk överallt.

-Visste du om det här hela tiden, frågade jag.

-Ja jag visste det hela tiden jag ville inte säga det bara, sa Albert flinande.

-Men var är pusselbiten, undrade jag.

-Åt det här hållet, sa Charlotta medans hon knäppte med fingrarna och pekade mot en dörr som öppnades bakom tronen.

När jag tittar in dit ser jag en korridor. När vi har gått en stund i korridoren så kommer vi till ett till tempel. Där ser vi en skylt där det står Ωβα©₹!. Jag förestod inte vad det stod men det visste Charlotta. Det står…

Kapitel 26

av Strandnäs skola klass 5c

… Omeganyckel krävs för att ta sig igenom!

-Men vi har ingen omeganyckel, stönade Charlotta. Det hade jag glömt.

-Undersåtar! Hämta min ovärdeliga omeganyckel som jag verkligen behöver nu, sa hon på något konstigt språk som bara folket förstod.

-Ok! De gick till rummet där nyckeln skulle ligga. När de hade öppnat det tunga stenblocket som blockerade ingången såg de att nyckeln var borta. De såg att Svarta mannen var vid fönstret med nyckeln och han hoppade ut från fönstret.

-Oh nej! Vad ska drottningen säga. Hon sa att den var ovärdelig och att hon verkligen behövde den. De gick tillbaka till drottningen och meddelade att nyckeln var borta. Hon blev ursinnig men hon lugnade sig snabbt.

-Vi måste hämta nyckeln nu! Sa Charlotta. Innan det är för sent!

-Okej, hur ska vi göra? Sa jag och Albert.

-Jag vet en hemlig gång från stället där nyckeln fanns, den borde leda till ett ställe nära Svarta mannens gömställe fast bara ni kan gå eftersom jag måste sköta om staden, sa Charlotta. Charlotta pekade dit de skulle gå. Hon pekade mot en mörk grotta.

-Ni kommer möta på Cosmos, ett lejon, bli inte rädda han kommer föra er dit ni ska. Vi gick en bit då vi mötte på ett stort, vitt, majestätiskt lejon med dem blåaste ögonen jag någonsin sett. Sen visade lejonet med hjälp av huvudet att vi skulle hoppa upp på hans rygg. Sen hoppade vi på lejonet och red iväg.

Samtidigt i Svarta mannens lya:

Den svarta mannen går runt i sin lya som är en husbil.

–  Dom sabbar allting! Sa Svarta mannen irriterat, utan alla pusselbitarna kan jag inte slutföra den ondskefulla planen! Den svarta mannen är arg men plötsligt kom han på en plan.

-Om jag kan låta dom hitta alla pusselbitarna sen stjäl jag dom, tänkte Svarta mannen, det kan funka, he he he…

Svarta mannen hade tänkt ut en till plan att kopiera nyckeln.

De hade precis kommit fram. De gick ut ur grottan då den Svarte mannen uppenbarade sig för dem.

-Hjälp Vad du skräms! ropade jag.

-Det var meningen. Om ni väljer fel så tänker jag spränga hela Evighetsstaden och ingen kommer undan förutom jag. Sen sträckte han ut båda händerna, där låg två nycklar. En var den rätta och en var den falska. Vi diskuterade och valde den vänstra handen. Vi väntade på ett svar.

Fel! Ropade mannen.

-Vad ska vi göra nu…

Kapitel 27

Av Ytternäs skola klass 5A

– Om tio minuter kommer Evighetsstaden att sprängas! sa Svarta mannen.

– Jag kom på en sak! sa Albert. Följ efter mig.

Då sprang Albert mot Cosmos och jag följde efter. Vi hoppade upp på hans rygg.

– Mot biblioteket Cosmos! skrek Albert.

Och så red vi iväg till biblioteket. När vi var framme hoppade vi av och Albert sprang mot en hylla.

– Jag läste på nätet om en förtrollning som gör en ond, men också hur man blir god igen, sa Albert.

– Hur då? frågade jag.

– Du vet den bilden vi såg? sa Albert. Jag tror jag såg en boktitel på den. Har du kvar bilden?

– Jag tror det, sa jag. Jag började rota i min ficka och hittade till slut bilden, men den var hel! Hur är det möjligt? Jag gav bilden till Albert.

– Tack! sa Albert. Han vände på bilden och där bak stod det Pompeji av Peter Connolly.

– Aha! sa Albert. Vi sökte efter Connolly och hittade boken. När vi öppnade den föll ett papper ut. Där stod det:

Ett hårstrå av Cosmos, bibliotekariens nagel och drottningens saliv krävs för att bryta förtrollningen.

Det måste vara receptet! sa jag till Albert. Kom, vi går och frågar bibliotekarien om nageln!

– Det kommer inte att hända! skrek bibliotekarien upprört.

– Titta, ett vitt lejon! sa Albert och pekade på Cosmos. Bibliotekarien tittade dit och då tog jag en sax från katedern och klippte av en bit av hennes nagel. 

– Ni lurade mig! skrek bibliotekarien. Vänta bara! Och så hoppade vi upp på Cosmos och red iväg. Vi passade på att ta ett hårstrå från Cosmos.

– Nu har vi två saker redan! sa Albert.

– Kom vi rider till drottningen och berättar allt, sa jag. Precis innan vi var framme kom någonting ur skuggorna. Det var…

Kapitel 28

Av Kumlinge skola klass 5

…Svarta Mannen!

-Så lätt kan ni inte göra mig god! Vill ni ha nyckeln får ni ta den! sa mannen.

-Bry dig inte om honom Cosmos, fortsätt springa! skrek Albert. Vi har bara 10 minuter på oss, skynda! Jag var livrädd för vad Svarta Mannen skulle göra, men det hade jag inte tid att tänka på det nu.

Nu var vi framme hos drottningen.

-Vi behöver din saliv för att göra Svarta Mannen god. Vi har tio minuter på oss innan han spränger hela stället! sa jag. Vi satte hårstrået och nageln på en pappersbit jag hade i fickan och Charlotta spottade på pappret.

Plötsligt började det ryka och fräsa på pappret. Det kom så mycket rök att vi inte såg vad som hände. Men mitt i allt blev det helt tyst och en liten stund senare försvann röken. Pappret var borta, nageln var borta, hårstrået var borta och saliven var borta. Allt hade förvandlats till en liten sten.

-Vi ska kasta stenen på Svarta Mannen, så måste det vara! skrek Albert. Vi började springa mot Cosmos.

-Vänta! ropade Charlotta efter oss. Här, ta min tursten. Den kommer ge er tur!

-Tack, svarade Albert. Vi sprang mot Cosmos, hoppade upp på hans rygg och red iväg mot Svarta Mannens lya. Vi hoppade av Cosmos och lockade på Mannen.

-Kom Svarta Mannen, om du vill ha våra pusselbitar! sa jag. När Svarta Mannen kom ut genom dörren, kastade vi stenen på honom. Då började han skaka och fräsa. Det sprakade och rykte, det kom så mycket rök att vi började hosta.

När röken försvann en stund senare låg Svarta Mannen på marken.

-Vakna, vakna! ropade jag. Jag skakade på honom och då vaknade han.

-Vad hände? frågade han. Nu kommer jag ihåg! Någon gjorde mig ond för länge sedan.

-Men stoppa explosionen snabbt nu, hela stället kommer sprängas om några sekunder! skrek jag.

-Just det! Svarta Mannen sprang in till sin lya och vi sprang efter. Timern stod på 00:00:05! Vi hade 5 sekunder på oss innan vi skulle bli sprängda…

Kapitel 29

Av Moa och Julian, klass 5B Övernäs skola

”Det går inte att stoppa bomben!” ropar Svarta mannen. ”Spring till klockrummet och förstör klockorna!”

”Fort, kom Albert vi springer till klockrummet!” skriker jag. Just när alla klockor är sönder börjar marken vibrera. 2 sekunder senare blir allting knäpptyst.

”Vad hände?” frågar Albert.

”Jag vet inte, vi springer till svarta mannen och frågar,” säger jag.

När vi kommit fram till Svarta mannen säger han: ”Ni klarade det. Nu har tiden stannat!”

”Har du omeganyckeln så vi kan få sista pusselbiten?” frågar Albert.

Plötsligt dyker en vit gestalt upp framför oss.

”Ha ha ha… det är jag som är Vita mannen och jag har omeganycken. Ni kommer aldrig ut härifrån!” ropar Vita mannen.

”Det var han som gjorde mig ond och han är ledaren över spelet. Det är han som gör det klurigt och försöker stoppa er,” säger Svarta mannen.

”Om ni vill ha omeganyckeln måste ni svara på en gåta och gåtan är: jag är svart när du köper mig, röd när du använder mig och grå när du slänger mig, vad är jag?” säger Vita mannen.

”Jag vet,” sa Albert. ”Det är visk visk visk…”

”Rätt svar, här får ni nyckeln,” säger Vita mannen.

”Kom vi springer till Charlotta och hämtar pusselbiten,” säger jag

När vi kommer fram har bibliotekarien dödat Charlotta och håller i pusselbiten. Vi slår henne i bakhuvudet och tar pusselbiten.

Då hör vi en röst: gå till hissen, lägg pusslet och avsluta spelet!

Vi gick till hissen och lade pusslet och det formade en bild av Charlotta. I samma stund vi lade den sista biten vaknade Charlotta till liv igen. Hon tackade oss för hjälpen och hissen for sakta uppåt. Vi såg en bild av en nolla och när vi kommer upp har tiden stått stilla och det är fortfarande en mörk, stormig kväll…