Hela boken

Nu finns hela boken på bibliotek.ax!

Kapitel 1

Av Petrus Dahlin

– Du får inte ångra dig nu, sa Rasmus.

– Klart jag inte gör… fast jag ska ju egentligen hem och äta nu.

En kylig vind slet i Annas mörka hår och hon drog det åt sidan för att kunna se Rasmus.

Det började mörkna och skuggorna blev allt längre. Kylan kröp in under deras kläder där de stod utanför det gamla trähuset och huttrade. ”Huset” som alla i byn visste vilket det var. Ödehuset som legat här långt innan de nyare husen byggts. Då hade det legat för sig själv i skogen. Nu var det sista huset på gatan. Sista huset innan skogen tog vid.

Höstlöven rasslade till när vinden släpade runt dem på den tomma gatan. Annars var det tyst. Huset stirrade tillbaka på dem med sina svarta fönster, precis som om de var tre som stod och pratade.

-Okej då, jag går in, fast på ett villkor, svarade Anna.

-Jag lovar, svarade Rasmus efter en kort stunds tvekan.

-Du får inte berätta för mina föräldrar. De har varnat mig för huset ända sedan jag var liten.

Rasmus nickade. Många i byn hade varnat för huset när han flyttade hit. Enligt ryktena hade alla som någonsin bott i huset dött. En del genom underliga olyckor. Andra av konstiga sjukdomar. Och nu stod Rasmus och Anna här och hade precis lovat varandra att gå in i huset för att se sig omkring. Ingen av dem trodde på spöken men båda hade en anledning till varför de tänkte göra det. De behövde imponera på klasskompisarna: Rasmus var ny i klassen och tänkte att det här var ett bra sätt att få nya kompisar. Anna hade hamnat i bråk med sina bästa kompisar som tyckte att hon var feg och tråkig och nu kände hon sig ensam.

Om de bara kunde visa på att de vågat ta sig in i huset skulle allt bli bättre tänkte de båda.

Staketet runt huset var överraskande nog kvar men färgen hade flagnat och brädorna hade ruttnat på sina ställen. Grinden var öppen och visade vägen fram mot husets farstutrappa. De tog varandras händer och pressade sig fram genom det höga och torra gräset. Anna gick först, tätt följd av Rasmus. Någonstans där under det gräset låg grusgången väl gömd. Det krasade lätt om deras steg.

Med stor tvekan klev de uppför trappan till farstubron. Den sviktade under deras fötter och när de kom fram till ytterdörren vars ruta var krossad stannade de upp.

-Vi måste få med oss något bevis, viskade Rasmus.

Anna nickade och höll upp telefonen.

-Jag tar en bild på oss båda.

De stirrade på dörren och sedan på varandra. Som om de ville att den andra skulle ta första steget. Till slut lade Rasmus handen på dörrhandtaget och pressade sakta ner det. Dörren gick inte upp. Rasmus släppte handtaget och för ett kort ögonblick såg de lättade ut. Men så gled dörren plötsligt upp och en iskall vind slingrade sig runt deras kroppar. Båda rös till, den var långt kallare än luften utanför huset.

-Jag måste verkligen hem och äta nu, viskade Anna.

Rasmus tog tag i hennes arm och drog med sig henne in i hallen. Trots mörkret skymtade de en dammig stol som låg ner på det breda trägolvet. En tavla med en äldre kvinna såg ut att stirra på dem från rummet bredvid.

Det knarrade av varje litet steg de tog. Som om ingen gått på golvet på länge. En fuktig lukt fyllde hallen när Anna sparkade undan en filt

-Det här var väl inte så farligt, sa Rasmus och vände sig mot Anna.

Hon skrattade lättat och höll upp mobilen.

-Vi måste ha bevis.

Rasmus lyfte upp filten från golvet och hängde den över deras huvuden medan Anna gjorde klar mobilen för en groupie.

De såg verkligen ut som spöken när deras huvuden nästan svävade fritt i mörkret. I bakgrunden skymtade den öppna dörren med det krossade glaset. Det skulle bli ett bra bevis på att de var inne i huset.

-Är du beredd? frågade Anna.

-Ja. Vi låtsas se rädda ut, svarade Rasmus.

I samma stund som Anna tog bilden såg hon något skymta bakom dem i kameran. Sekunden efter smällde det till. De skrek båda två rakt ut och snodde om.

Dörren hade gått igen.

De rusade fram för att öppna den. Tillsammans pressade de ner handtaget och slet och drog. Men hur de än kämpade och försökte gick dörren inte att öppna.

Kapitel 2

av övernäs skola klass 5A

Anna och Rasmus stod kvar vid dörren och försökte lugna ner sig. Efter en liten stund så tänkte de, vi måste hitta en väg ut. Så de gick längre in i huset.

-Jag måste hem, mina föräldrar väntar, viskade Anna.

-Men det går ju inte nu, vi är inlåsta, viskade Rasmus.

När de gick framåt så tändes en kristallkrona. De blev rädda och började springa, plötsligt släcktes lampan och föll ner bakom dem.

Det drog en kall vind mot deras nacke och det blev en märklig lukt. Anna kände en kall hand på axeln och svimmade.

När de vaknade var de i ett helt annat rum.

-Var är vi, frågade Anna.

-Vet inte, sa Rasmus.

Det såg ut som en matsal. Men det konstiga var att bordet var dukat med tallrikar och glas, som om någon just hade ätit. Plötslig hör de steg någonstans i huset, det låter som om det kommer uppifrån. De letar efter var ljudet kommer ifrån och ser en trappa. Det var mörkt och kusligt. Plötsligt hör de ett gnisslande ljud bredvid sig och ser en dörr på glänt. De börja gå långsamt mot dörren. De ser en gungstol som långsamt gungar, det sitter en läskig docka i den. Bredvid gungstolen finns det ett litet bord med en rutten rosbukett och bredvid buketten står det en speldosa.

-Snälla kan vi gå ut härifrån, viskade Anna.

-Okej vi kan gå ut, sa Rasmus.

De var på väg ut men plötslig hörde de kuslig musik från speldosan. De vände sig om och såg att dockans huvud var på sned. De skrek och sprang ut ur rummet. Plötsligt började det blixtra och regna. När det kom en blixt nära huset såg de en vit gestalt ute på gården……..

Kapitel 3

av strandnäs skola klass 5C

Anna och Rasmus hoppar till. De tittar på varandra och vänder snabbt tillbaka blicken ut genom fönstret. Men gestalten är inte kvar.

-Vad var det? frågar Anna ängsligt.

-Jag vet inte, men har du tänkt på en grej? svarar Rasmus.

-Vad? säger Anna.

-Speldosan har slutat spela, säger Rasmus. I samma sekund plingar Annas mobil tyst till. Anna tar upp mobilen och ser med skräckslagna ögon på mobilen.

-Vad är det Anna? frågar Rasmus. Men Anna svarar inte. Till sist rycker Ramus mobilen ur Annas händer. Då blir också han tyst. För på mobilen syns ett svartvitt foto som har skickats från ett okänt nummer, och på fotot syns Anna och Rasmus som tittar ut genom fönstret.

-Vi måste ut härifrån, viskar Anna till sist. Rasmus nickar långsamt till svar. De vänder sig om och går ut ur rummet. Men vi dörröppningen stannar de upp, dockan sitter inte längre kvar i gungstolen, utan sitter bredvid dem. Med ett ryck springer de ut ur rummet.De kommer ut till en jättelik korridor, men de stannar inte. De springer flåsandes vidare. Till sist stannar de. De hade kommit till slutet av korridoren.

-Anna, vet du var vi är? frågar Rasmus.

-Nej, det här huset verkar vara större än vad det ser ut. Sedan tittar de sig omkring en stund. Då märkte Anna något konstigt.

-Har du tänkt på en sak? frågar Anna.

-Nä vadå? svarade Rasmus.

-Det är en dörr som har en glasruta, ingen annan dörr har det, säger Anna. Det hade Rasmus inte tänkt på och utan att riktigt tänka började Rasmus gå mot dörren.

-Ramus, måste vi verkligen gå och kolla? Det verkar som att något läskigt finns där, sa Anna med svag röst.Men Rasmus stod redan vid dörren. Han satte sin hand på dörrhandtaget och drog sakta upp dörren. Rasmus kliver ett steg in, sedan ropar han:

-Anna kom! Anna står kvar en stund och funderar men sedan går hon in. Anna blev förvånad över hur rummet såg ut, det var ganska hemtrevligt faktiskt, tyckte hon. Rummet var ganska litet, väggarna var täckta av randiga tapeter. Mitt i rummet stod en soffa och bredvid soffan stod en bokhylla. Det enda som var lite kusligt var en tavla som hängde på väggen, som föreställde en kvinna med stirrig blick. Mitt i allt hörde Anna hur någon gick i korridoren. Anna tittar på Rasmus, som också verkar ha hört stegen.

-Hörde du? viskar Anna.

-Ja, svarade Rasmus.

Rätt som det var tystnade stegen och en smäll hördes istället. Dörrens hade stängts. Anna och Rasmus rusade fram till dörren men den var låst..

Kapitel 4

Av kumlinge skola klass 5

Anna vaknade plötsligt. Tankarna snurrade i hennes huvud. Hon kollade runt sig. Allting hade bara varit en dröm. Men det var något som inte stämde.

-Var är Rasmus? sa hon tyst för sig själv.

Hon gick in i matsalen. Det var samma som det var i drömmen. Den enda skillnaden var att det inte var dukat, det var helt öde. Hon gick vidare och kom till korridoren, samma som i drömmen.

Hon såg rummet som hade glasruta på dörren.

Hon gick in i rummet och såg Rasmus stå och titta på någonting. Anna gick sakta fram och försökte se vad Rasmus tittade på. Det var den läskiga dockan. Den satt och log mot dem.

-Rasmus, viskade Anna. Han svarade inte. Han stirrade fortfarande på dockan.

-Rasmus, sa hon lite högre.

-Hallå, hör du mig Rasmus! Nästan skrek hon och ruskade till honom.

-Ja, vad är det, sa han förvånat och tittade upp.

-Varför lämnade du mig på golvet?

-Vad pratar du om?

-Jag svimmade, och när jag vaknade var du borta. Jag letade och hittade dig här, sa Anna.

-Vad är det du snackar om? Jag märkte att du svimmade, men sen kommer jag inte riktigt ihåg mera, förutom att jag plötsligt stod och stirrade på dockan. Mitt i allt var du här.

-Det låter väldigt konstigt, sa Anna.

De stod och funderade en stund. Plötsligt ramlade dockan ner på golvet. Rasmus plockade upp dockan från golvet och satte den i soffan. Sedan ställde Rasmus sig bredvid Anna igen.

-Rasmus, sa Anna.

-Ja, svarade Rasmus.

-Kolla på dockan. Rasmus kollade på dockan och såg att den inte längre såg glad ut. Den var skräckslagen.

Kapitel 5

Av Ytternäs skola klass 5B

Rasmus och Anna kollar åt det hållet som dockan ser åt. De undrar varför dockan ser så rädd ut eftersom det inte finns någonting åt det hållet.

-Jag måste verkligen gå hem nu Rasmus, sa Anna.

-Jag vill också hem, sa Rasmus.

Rasmus och Anna gick fram till dörren och öppnar den. De kom in i korridoren igen. Det fanns väldigt många dörrar i korridoren. De visste inte vilken dörr som ledde ut så de chansade på dörren som var närmast dem. De kom in i ett rum med liknande stil som resten av huset. Det fanns ett piano och en bänk som man satt på när man spelade i mitten av rummet. Det fanns inga andra möbler. Rasmus och Anna gick och satte sig på bänken. Utan att de rörde tangenterna började pianot spela. Det var en kuslig melodi. De sprang ut ur rummet och kom in i korridoren ännu en gång. De gick till en annan dörr och öppnade den.

De kom in i ett badrum med ett ovanligt stort fönster. De gick tillbaka in i matsalen och hämtade en stol därifrån. Rasmus tog stolen och krossade fönstret med den. Sedan hoppade de ut genom det krossade fönstret. De gick till framsidan av huset.

-Skicka bilden till mig så att jag också har bevis, sa Rasmus till Anna.

-Visst, vi kan fast ta en bild till, sa Anna.

De ställde sig och poserade och låtsades se rädda ut igen. Men återigen just innan Anna tryckte på knappen för att ta bilden så såg hon någonting susa förbi bakom dem. Anna bestämde sig för att inte säga något om det till Rasmus. Hon kollade klockan och såg att hon var tre timmar sen till maten.

-Jag måste verkligen sticka nu Rasmus, sa Anna.

-Okej, men vi ses väl imorgon i skolan antar jag? sa Rasmus tillbaka.

-Ja det gör vi. Hejdå, sa Anna.

-Hejdå.

Rasmus och Anna tog sina cyklar och cyklade till slutet av vägen där den delades i tre. De ropade hejdå till varandra en sista gång innan de sedan åkte åt olika håll. Anna åkte hem och hon tyckte sig se dockan flera gånger på vägen. Hon sa till sig själv att det var en illusion men hon blev ändå väldigt rädd. Anna började cykla snabbare och snabbare ända tills hon till slut var hemma.

Ytterdörren var olåst men hon knackade ändå innan hon gick in. När hon kom in så ropade hennes mamma, som heter Eva:

-Var har du varit?! Vi har varit så oroliga över dig. Varför har du inte ringt? Vi tänkte snart ringa polisen och anmäla att du var borta.

-Ta det lugnt mamma. Jag var hos Erika. Jag glömde telefonen hemma. Förlåt, sa Anna.

Hon ljög om det. Anna ville inte att hennes föräldrar skulle veta att hon varit vid ödehuset, speciellt inte med en kille. Hon visste att hennes föräldrar gillade Erika så de skulle säkert tycka att det var okej att hon var sen.

-Om du var med Erika så är det väl okej. Kom så värmer jag lite mat åt dig, sa hennes mamma.

Annas hjärta hade bultat, hon gillar inte när hennes föräldrar skäller på henne. Som tur var hade lögnen om Erika räddat henne.

Anna åt sin mat och gick sedan direkt och borstade tänderna och gjorde sig klar för natten. Klockan var redan tio eftersom de hade varit ute väldigt länge. När Anna var färdig så gick hon och lade sig i sängen och tänkte på dagen. Hon tänkte på vad som hade hänt i ödehuset den kvällen. Mest tänkte hon ändå på att hon förhoppningsvis skulle bli vän med sina kompisar igen. Med den tanken i huvudet så somnade hon så småningom.

Plötsligt hör Anna någonting utanför hennes fönster. Först tänker hon att det inte var någonting, men efter att det har gått ett tag tittade hon upp. Hon kollade ut genom sitt fönster. Hon blev skräckslagen när hon såg vad som fanns där ute. Det var nämligen dockan som stirrade på henne genom fönstret..

Kapitel 6

av Eckerö skola klass 5

Dockan försvann igen och Anna somnade till sist. Hon drömde att hon och Rasmus var tillbaka i huset igen. De gick ut i korridoren och hörde speldosan spela.

– Hörde du det Rasmus? sa Anna lågt.

– Ja men speldosan är ju gammal, sa Rasmus.

De letade efter vägen ut. Efter fem minuter hörde de speldosan spela i matsalen. Den här gången hörde de klart och tydligt att den spelade konstigt. Nu gick de efter ljudet. Speldosan började spela högre. De hittade en stor mörk dörr.

– Vi går in, sa Rasmus.

– Varför Rasmus? Jag måste hem, sa Anna.

– Kom igen, är du rädd eller? sa Rasmus.

– Jag är inte rädd! Nu går vi, sa Anna argt.

De gick in genom dörren och såg en lång trappa neråt. De gick ner för trappan.

– Var är vi? sa Anna lågt.

– Det verkar som att det är en krypta, sa Rasmus.

– Rasmus, kan vi gå tillbaka nu? sa Anna.

– Kolla, en tunnel, sa Rasmus och sprang in i tunneln. Anna som var jätterädd sprang efter. De kom fram till ett rum där det fanns en kista. De gick fram till kistan.

– Vad är det här? sa Rasmus.

– Ser du inte? Det är ju en kista, sa Anna.

– Ja! Jag vet men det är ju en gravkista, sa Rasmus.

Dom kollade noggrant på kistan och såg att det stod något, men de visste inte vad det stod. Då blåste Rasmus bort lite damm. Det stod ett namn som de inte kände till: Birgitta Af Uggla.

– Vi måste verkligen gå tillbaka nu, sa Anna.

– Men tänk om det är guld i den, sa Rasmus.

Anna gav Rasmus en arg blick.

– Aja, sa Rasmus.

De gick mindre än fem meter innan Rasmus hörde att kistan öppnades lite.

– Kolla! sa Rasmus.

Rasmus sprang till kistan och öppnade den helt. Med en förskräckt blick i ögonen såg han samma kvinna som de tidigare hade sett på tavlan. Men nu såg de en ring med en gigantisk diamant.

– Kolla Anna, sa Rasmus tyst.

– Nu går vi, sa Anna.

– Okej, sa Rasmus.

När Anna inte såg tog Rasmus ringen. När de började gå vände kvinnan blicken mot dem och reste sig sakta upp. Hon försökte ta tillbaka ringen, men misslyckas. Anna och Rasmus stod förskräckt och tittade när kvinnan skrek:

– Ge mig ringen!

Anna vaknade med ett ryck och tack och lov befann hon sig i sin egen säng och det var morgon.

Kapitel 7

Av Källbo skola klass 5A

Anna kliver upp ur sängen och drar på sig sina kläder. Hon får en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Hon går ut till köket för att äta frukost. I köket sitter hennes mamma och läser tidningen.

-God morgon Anna, har du sovit gott? sa mamma

-Mm… mumlar Anna med munnen full av mat.

Anna tittar på telefonen och ser att hon har fått ett nytt meddelande från det okända numret. Det är en ny bild på henne och Rasmus. Men något är fel, men hon vet inte vad. Hon bestämmer sig för att visa det för Rasmus i skolan.

En stund senare börjar hon cykla iväg mot skolan. På vägen tycker hon att hon ser dockan flera gånger. Hon försöker strunta i det och tänker att hon måste inbilla sig, men börjar ändå cykla fortare.

Hon hittar Rasmus sittandes på en bänk utanför biblioteket. Han tittar upp från boken han läser. Hon går fram till Rasmus och visar bilden.

-Den ser fel ut på något sett men jag vet inte vad, säger Rasmus.

-Jag känner likadant och hoppades att du visste vad det är, sa Anna.

Det kom en lärare.

-Nu tar vi bort mobilerna, sa läraren.

Det ringer in.

De går in på lektion och Anna känner en rysning längs ryggraden då hon känner sig iakttagen. När Anna öppnar sin mattebok har någon klottrat med röd färg i boken. “Jag ser dig, ser du mig?”

Anna visar Rasmus och han blir alldeles blek. Samtidigt faller det en skugga över klassen och Anna tittar mot fönstret och ser dockan! Dockan har huvudet på sned och tittar ilsket mot Anna. Men något är annorlunda, den har en glänsande ring på sin högra hand. Anna känner genast igen den! Birgitta Af Ugglas ring från ödehuset! Samtidigt ringer det ut och dockan försvinner. Anna och Rasmus skyndar sig för att prata om vad som hände på lektionen.

 

-Såg du dockan i fönstret? Såg du hennes ring? frågade Rasmus.

Anna nickar sakta och händerna skakar.

-Vad tror du om texten i boken? sa Anna.

-Det såg ut som blod, sa Rasmus.

Det hade inte Anna tänkt på och känner sig gråtfärdig.

Efter skolan bestämmer Anna och Rasmus att de ska träffas och gå tillbaka till ödehuset. De borde inte vilja gå dit igen men huset har en mystisk dragningskraft. På vägen hem möter Anna sin klasskompis Erika.

-Kan jag komma till dig efter middagen? frågade Erika.

Anna tvekar. Hon kan ju inte berätta om träffen med Rasmus vid ödehuset.

-Jag måste göra läxor så det går inte, säger Anna tvekande.

-Men jag kan hjälpa dig, vi kan göra dem tillsammans.

-Ja men, börjar Anna att stamma fram.

-Vad? Vill du inte vara med mig? frågar Erika.

-Jo det vill jag, men du får inte berätta för någon det jag nu kommer att berätta säger Anna.

-Nej jag ska inte berätta, jag lovar! sa Erika.

-Jag och Rasmus ska gå till ödehuset ikväll.

-Vad spännande! Får jag följa med? Snälla! ber Erika.

-Okej då, men du får inte berätta för någon att vi är där. Inte ens för dina föräldrar sa Anna.

Erika tvekar, för hon vill inte ljuga för sina föräldrar. Men ingen behöver ju få veta tänker hon och svarar.

-Okej, då ses vi vid ödehuset senare.

-Ja, det gör vi sa Anna.

Kapitel 8

av Vikingaåsen skola klass 5A

Anna stiger in genom ytterdörren till sitt hus.

-Hallå! ropar Anna i hopp om att ingen ska vara hemma. Anna drar en lättnadens suck när ingen svarar. Hon vill helst vara ensam och tänka igenom allt som hänt utan nyfikna föräldrar. Anna går in i köket och ser en lapp på kylskåpet. Hon går fram och tittar vad det står. När hon läser lappen börjar hela kroppen att darra, hon känner en obehaglig kyla stiga längs ryggraden. Hon läser lappen flera gånger men det står vad det står, JAG SER DIG. SER DU MIG? Hon tittar snabbt mot fönstret och ser en skymt av en skugga fladdra förbi. Hon går på darriga ben med ett likblekt ansikte mot fönstret och drar ner persiennen så fort hon kan. Hon sätter sig ner på en av de bruna knarriga köksstolarna och försöker lugna ner sig. Det går inget vidare så hon tar ett glas varm mjölk istället. När hon druckit mjölken känns det lite bättre. Hon vågar fortfarande inte gå upp till sitt rum livrädd för att se skuggan igen. Hon går till hallen för att hämta sina läxor. Då hon tar upp väskan tror hon sig se en otydlig fladdrande skugga i hallspegeln. Den kommer ut från hennes sovrum. Hon tittar blixtsnabbt bort och skyndar sig in i köket. Hon sätter sig nervöst vid köksbordet och gör slarvigt sina läxor.

Anna hoppar till av ljudet från när en nyckel vrids om i ytterdörren. Men det är bara mamma som kommer hem.

-Hallå! ropar mamma.

-Jag är i köket, svarar Anna. Mamma Eva ser Annas läxböcker som ligger huller om buller på bordet.

-Men vad gör du i köket med dina läxor? Vi har ju bett dig att du ska göra dem i ditt rum, säger mamma argt.

-Jag vet, förlåt, svarar Anna en aning skamset.

-Nåja, låt gå för den här gången då, säger mamma.

-Anna plockar undan läxböckerna och är på väg med dem till hallen när mamma stoppar henne.

-Vad är det här för en lapp, undrar mamma. Anna vänder sig om i dörröppningen och ser att mamma håller i lappen som var på kylskåpet i handen.

-Ja, den där ja, ja… eh, den fick jag av Erika, vi skickade lite lappar till varandra på rasten, svarar Anna tveksamt.

-Jahaja, okej då, svarar mamma lite misstänksamt. Anna känner sig lättad för att mamma godtog hennes förklaring.

-Du Anna, säger mamma.

-Ja? svarar Anna.

-En sista fråga, vad i all världen gör persiennen nere? frågar mamma.

-Ja, jag skulle göra läxorna och ljuset bländade mig så jag drog ner den, säger Anna.

-Okej, svarar mamma, aningen misstänksamt, och Anna gör läxorna på ditt rum nästa gång.

-Ja, svarar Anna och går ut i hallen.Vid middagsbordet är Anna tystlåten och nervös. Som tur är märker mamma och pappa ingenting eftersom att de är upptagna med att diskutera om hela familjen borde resa till Spanien på sportlovet. Anna tackar för maten och går ut i hallen för att klä på sig. Då ringer hennes mobiltelefon. Det är Erika.

-Hej Anna, säger Erika.

-Hej Erika, svarar Anna.

-Jag undrar bara om du skulle kunna komma via mig innan du åker till ödehuset, jag vågar inte cykla ensam, förklarar Erika.

-Okej, det kan jag göra, jag kommer snart, svarar Anna.

-Tack, hejdå, säger Erika och lägger på.

-Jag går ut ett tag, ropar Anna till sina föräldrar.

-Okej, men kom ihåg att vara hemma innan 20.00, ropar pappa tillbaka.

-Visst, svarar Anna och går ut.

Kapitel 9

av strandnäs klass 5B

Kylan slog Anna i ansiktet när hon öppnade dörren och klev ut. Anna skyndade sig till cykeln och började cykla till Erika. När Anna kom fram till Erika väntade hon redan vid dörren.

-Hej! sa Anna.

-Hej, svarade Erika.

-Är du färdig att åka? frågade Anna.

-Ja, sa Erika.

-Jag ska bara ringa till Rasmus och säga att vi är på väg, sa Anna. Det gick några signaler, sedan svarade det. Det var inte Rasmus som svarade. I telefonen hördes en mörk och hes röst som sa:

-Jag ser er, ser ni mig?

Annas hand darrade när hon lade på.

-Kom, sa Anna och hoppade upp på cykeln, jag tror att Rasmus är i fara.

-Va? sa Erika förvånat, och hoppade snabbt upp på sin cykel.

På vägen till Rasmus funderade de på vad som kan ha hänt. Hade den kusliga rösten kidnappat Rasmus? Vem är det som skickar meddelanden och ringer?

När de kom fram till Rasmus hus var allt som vanligt. Han satt i sitt rum och spelade Fortnite och hade glömt bort att de skulle till ödehuset.

-Vi trodde du var i fara, sa Anna.

-Va? Varför skulle jag vara det? svarade Rasmus förvånat.

-Jag ringde dig och någon annan svarade, jag tror det är någon från ödehuset, sa Anna.

-Kom! Nu åker vi, sa Erika otåligt.

Nu var de på väg. Väl framme vid huset förklarade Anna och Rasmus för Erika vad som hänt i huset och vad som hänt efter att de hade varit där. De berättade allt om de konstiga meddelandena och om den läskiga dockan. Erika blev rädd, men ville ändå gå in i huset och se om det var sant. Rasmus testade om det var olåst, det var det. Dörren knarrade och gick långsamt upp.

-Jaa, den är öppen! sa Rasmus.

När de gick in hörde de samma röst som Anna hade hört i telefonen tidigare. Rösten mumlade konstiga saker och lät arg. De gick ändå upp till övervåningen där rösten kom ifrån. En av dörrarna stod på glänt, det lyste där inne. Anna öppnade försiktigt dörren och de klev in. När de kom in i rummet hördes inte rösten längre. Det enda som fanns i rummet var ett bord med en telefon på.

-Undrar om samtalet kom härifrån? funderade Anna.

Det fanns en avlång spegel på bortre väggen. Erika gick fram till spegeln.

-Aaah! skrek Erika och hoppade till.

I spegeln syntes Birgitta af Uggla.

-Hjäälp! skrek alla tre när de fick syn på henne.

De greps av panik, sprang åt olika håll och tappade bort varandra.

Anna och Rasmus hittade varandra efter en stund, men de kunde inte hitta Erika. De gick ner i källaren för att leta och hittade en kista. Kistan liknade mycket på den från Annas dröm. Sakta smög de till kistan och öppnade den försiktigt.

-Erika! ropade Anna och Rasmus förskräckt.

Kapitel 10

av Rangsby skola klass 5

Kistan var tom. Rasmus och Anna ropade och ropade men fick inget svar från Erika.

-Jag tycker att vi borde gå hem, sa Rasmus.

-Inte utan Erika, din dummer! utbrast Anna.

– Hon har säkert sprungit hem, eller hur? sa Rasmus tillbaka.

-Ja, kanske det. Okej då.. Men vänta, kolla bakom dig. Där är ju Erika! sa Anna

Rasmus vände sig om, men ingen stod där.

– Vad snackar du om? undrade Rasmus.

– Ja, men hon stod ju där… Vänta, stack hon? frågade Anna.

-Ingen stod där! sa Rasmus lite skrämt.

Sen gick allting mycket snabbt. Det kom en person bakifrån och slog till Anna och Rasmus i huvudet så att de föll ihop medvetslösa på golvet. När de vaknade låg de båda i sina egna sängar.

När Anna vaknade satte hon sig yrvaket upp i sängen och visste först inte var hon var. Hon kände sig försiktigt i bakhuvudet med fingrarna och märkte att hon hade en ordentlig bula. Huvudet värkte lite och hon kände sig lite yr. Hon blev genast orolig för Rasmus och tog på sig en jacka och var precis redo att gå ut, men mitt i allt så hände något… Hon kände att det var något som rörde henne på ryggen och hon började springa och hon sprang för sitt liv. Hon sprang och hon sprang ända tills hon såg Erikas hus, och först då vände hon sig om. Det hon såg var ett monster, den såg halv ut som Christer Björkman men andra halvan var hårig, svart och helt oförklarlig. Vad den var för något vet hon inte, men något hemskt var det i alla fall. Han eller hon eller hen var inte levande! Som tur var hade monstret inte följt efter henne, utan stod kvar på vägen och bara tittade på henne med huvudet lite på sned.

När hon äntligen kom fram till Erikas hus, knackade hon på dörren och Erikas mamma öppnade.

-Hej, sa mamman och tittade besviket på Anna

-Hej, sa Anna. Vet du var Erika är?

-Har du inte hört? frågade mamman.

-Nej vadå? frågade Anna mer upphetsat.

-Jo, polisen har letat efter Erika i kanske fyra timmar nu, men de har inte hittat henne ännu!, sa mamman nästan gråtandes. Jag trodde att du visste var hon är.

-Nej, tyvärr, jag letar också efter henne, sa Anna och vände sig om för att gå iväg. Tack så mycket för snacket men jag måste gå nu. Hoppas hon kommer hem snart.

-Tack, det hoppas vi också, sa mamman gråtfärdigt.

Anna gick hemåt, hon var väldigt orolig för Erika. Hon tittade sig över axeln lite nu och då ifall monstret skulle dyka upp igen. När hon kom hem stod pappa i köket.

-Hej, sa pappa.

-Hej, sa Anna. Pappa, jag har en fråga.

-Ja, vad är det? Du kan fråga vad du vill, sa pappa.

-Jo, har du hört att Erika är borta? Har du någon aning om var hon kan vara?

-Jo eller nej, men jag vet att hon är försvunnen, sa pappa och lade armen om Anna för att trösta henne, men jag vet tyvärr inte var hon är.

-Åh jag trodde att du inte visste att hon var borta. Det var bara jag som inte visste att hon var borta fast jag är hennes bästis, alla visste det, men inte jag, sa Anna och kände att hon nästan började gråta.

-Du, sa pappa. Allt hänger inte på dig. När jag var liten så hade en av mina bästisar varit försvunnen i ett år utan att jag visste, jag trodde han hade gömt sig för mig, men det fanns en mycket mörkare historia bakom. Nu verkar det som om saker och ting börjar hända igen. Det har varit mycket försvinnanden de här sista dagarna, och nu är ett barn borta igen!

-Nej, jag måste sticka pappa, sa Anna plötsligt. Älskar dig! Anna hoppade upp och sprang till dörren.

– Hejdå, antar jag, sa pappa fundersamt. Var försiktig!

Kapitel 11

AV Brändö grundskola åk 5

Anna cyklade direkt till ödehuset. Hon öppnade dörren och såg dockan stirra på henne, men nu var dockan glad. Anna blev rädd och sprang till källar- dörren. Hon såg ett ljus från källaren. Hon såg den tomma kistan. På kistans lock var ett gulnat papper fastspikat. Med snirkliga bokstäver stod där skrivet: Här vilar ett monster. Öppnar någon kistan så är enda sättet att få det otäcka odjuret att försvinna, att låsa honom ute från detta hus så att han blir träffad av solens strålar.

Anna låste dörren till ödehuset. Hon cyklade hem det snabbaste som hon kunde. Hon rusade in i hallen och sprang till sängen i sitt rum. Pappa frågade vad hade hänt.

– Jag vill inte prata om det, sa Anna gråtande.

– Allt är okej Anna, sa pappa.

– Stick, sa Anna.

– Okej, sa pappa.

Pappa stängde dörren och gick ner. Anna tittade ut genom fönstret och såg monstret! Anna såg monstret äta sopor och sedan sprang monstret bort mot ödehuset. Anna gick och la sig i sängen för att sova. Hon somnade direkt.

Nästa dag vaknade Anna och klädde på sig och åt frukost. Hon gick till hallen för det knackade på dörren.

Rasmus vaknade i sin säng och tittade sig omkring.

– Vad tusan har hänt!

Han kollade på klockan och den var halv sju på morgonen. Han gick ut i köket och det var mörkt. Han tryckte på lampknappen men ingenting hände. Han såg dockan som satt på kylskåpet, och höll i något svart och stort. Han skrek allt vad han kunde. Hans föräldrar sprang till köket.

– Vad är det frågan om, sa hans pappa.

– Kolla på kylskåpet, fick Rasmus fram.

Pappa kollade på kylskåpet, men dockan var inte där.

– Du försöker väll inte luras, sa pappa.

– Nej men, sa Rasmus.

– Bra, du kan väll koka lite kaffe åt mig, sa pappa.

– Okej en liten skvätt kan du få, sa Rasmus.

Han gick till ett köksskåp, och när han öppnade skåpsluckan så såg han en lapp som det stod: Jag ser dig. Ser du mig? Då såg han dockan som satt i fönstret. Då svimmade han av och låg raklång på golvet.

Rasmus vaknade av att deras hund slickade honom i ansiktet.

– Sluta Båtsman, skrattade han.

Men just då kom han på att han skulle till Anna. Han tog sin cykel och cyklade iväg till Anna. Han gick till dörren och ringde på. En trött Anna kikade ut genom dörröppningen.

– Ja, ska vi ge oss iväg till skolan alltså, sa Rasmus.

– Ja det kan vi väl, sa Anna.

De ledde cyklarna bredvid sig. De pratade om det som hänt.

– Nu borde monstret vara dött, sa Anna glatt.

– Ja får hoppas det, sa Rasmus.

När de kom fram till skolan ringde det in och Anna och Rasmus klev in i klassrummet. Rasmus såg att Erika var försvunnen.

– Var är Erika, sa Rasmus.

– Har du inte hört, sa Anna.

– Nej vadå, sa Rasmus.

– Erika är försvunnen, sa Anna.

Nu kom läraren in i klassrummet. Lektionen började.

Kapitel 12

av sunds skola klass 5

När Anna och Rasmus kommer in i klassen berättar läraren att Erika är försvunnen. Rasmus tittar runt i klassen och ser de ledsna ansikten av sina klasskamrater.

När skoldagen är slut och Anna och Rasmus är på vägen hem så ser de Erika och dockan sitta i en buske och tittar på dem. Erikas hår ser nu jätte rufsigt ut, väldigt likt dockans. Erika tittar på dem med ett elakt leende. Plötsligt uppstår en blå silvrig virvel som drar Anna och Rasmus till sig som en magnet!

-Nu kommer ni med oss! Ropar Erika och dockan samtidigt i en gäll, men ändå kuslig stämma.

–Jag tror det är en teleportör! Ropar Anna, just före de alla blir indragna i den.

I teleportören känns det nästan som om de blir ihop tryckta till döds. Just när det känns som de inte får luft mera släpper den tryckande känslan och de befinner de sig i ödehuset.

De står framför den mystiska kistan som monstret vilar i. Lappen med varningen är fortfarande fast spikad på kistans lock. Anna och Rasmus tittar bakom sig och ser Erika stå där med dockan i armarna. Hon har ett brett leende på läpparna. Dockan i hennes armar håller i en annan gul lapp. På den står det med Erikas stil ”Använd speglarna för att leda ljuset till monstret.”  Innan hon läst klart, hör de ett knarrande ljud bakom sig. Anna och Rasmus ser på varandra och vänder sig långsamt om. De ser att locket på kistan långsamt öppnar sig. Den stora skuggan av locket skymmer sikten på det som öppnar det.

Nu kan de urskilja en hand. Handen har stora knottriga vårtor, som det växer mossiga hårstrån ut ur. – Om det skulle finnas en tävling i längsta hårväxten ur vårtor, skulle han antagligen vinna, säger Rasmus. Långsamt kommer resten av kroppen som hör till den knottriga handen. Kroppen är av mörkgrön mossa som stinker så fruktans värt, nästan som Rasmus pappas gamla strumpor. De backar alla ett steg tillbaka för att inte svimma av den avskyvärda lukten.

Sakta reser sig monstret upp, det är som om den inte skulle rört sig på åratal. Rasmus, Anna och Erika skriker rakt ut och dockan har ett förskräckt ansiktsuttryck. Dockan håller upp lappen i ögonhöjd igen till Anna. Nu förstår Anna vad dockan menar och säger vidare till Rasmus.

De måste samla ihop alla speglar i huset för att sedan placera dem så att solljuset faller på monstret. Anna reagerar snabbt och stänger locket med all sin kraft. Monstret som just har klarat att sätta sig upp, faller ner igen i kistan med ett ylande av smärta när locket dunsar på det mossiga huvudet.

– Spring och samla ihop alla saker som kan reflektera solljuset! skriker Anna. De delar upp sig. Anna springer upp till övre våningen, Rasmus till höger och Erika med dockan till vänster. Anna kommer upp till övervåningen och ser genast en stor spegel som hänger på väggen. När hon tar ner den är den mycket lättare en hon trodde. Under tiden springer Rasmus in i ett rum som är fullt med gamla möbler. I hörnet står det en spegel som har en stor guldig ram. I spegeln ser han att monstret är bakom honom och lägger sin stinkande hand på Rasmus axel. I andra armen håller monstret dockan. Dockan har som monstret ett stort leende, men i motsats till dockan tänder, har monstret gula och håliga tänder som ser ut att falla ut när som helst.

Lukten från monstret är så stark och illaluktande att Rasmus svimmar. Hans sista tanke före allt blir svart är ”på vilken sida är dockan?”

Kapitel 13

AV FÖGLÖ GRUNDSKOLA klass 5

Rasmus vaknade i ett rum där det fanns en vagga som hade sänghimmel. Vaggan gungade sakta, fram och tillbaka. Dockan satt i vaggan och stirrade honom i ögonen, det gick en rysning genom kroppen. Han tittade mot det söndriga fönstret och såg sju teddybjörnar. Plötsligt var dockan borta.

Anna hade fullt upp med att leta efter speglar. Hon vände sig om och såg dockan som satt på golvet och stirrade på henne. Anna reste sig upp och backade ut ur rummet, hon ville inte se dockan. När hon hörde en pipig röst bakom sig ryckte hon till.

– Gå inte! Jag behöver prata med dig!

Anna blev förvånad hon hade aldrig pratat med en docka tidigare. Hon var lite rädd men svarade ändå nervöst.

– Ja, vad är det?

– Kom närmare, viskade dockan.

Hon berättade viskande att monstret planerade en attack mot deras by. Dockan berättade också att hon hade förföljt dem för att hon behövde deras hjälp. Nu behövde Rasmus, Anna, och Erika bara hitta varandra och sätta speglarna i ordning.

Rasmus hade kommit till matsalen där tavlan av Birgitta af Uggla fanns. Han tittade Birgitta af Uggla i ögonen. Hon stirrade på honom med flammor i ögonen. Rasmus började bli orolig han visste varken var Anna eller Erica var. Han fick syn på en spegel. Precis när han skulle ta ner spegeln från väggen såg han dockan i spegeln, hon flinade. Just då dök monstret upp bakom henne och Rasmus såg, i spegeln, hur hennes ansikte förvreds och det gick inte att ta miste på skräcken i hennes ansikte. Monstret tog dockan och klampade iväg.

Anna undrade vart dockan försvann, hon hade bara försvunnit. Dockan hade varit borta i en kvart nu och Anna bara stod där och väntade oroligt för att få en skymt av henne. Hon måste få tag i dockan för att få höra vad som kommer att hända och vad monstret har för plan. Dockan hade inte berättat vad som skulle hända efter monstrets visit i byn. Anna hade en stark känsla av att riktigt hemska saker skulle hända efter det.

Rasmus var fortfarande kvar i matsalen, han kände att han behövde leta efter Anna och Erica. Han blev väldigt ledsen över att han var helt borttappad i det öde huset. Helt plötsligt hörde han ett ljud, han såg upp och såg monstret med dockan i famnen. Den hade ett lesset ansiktsuttryck till skillnad från monstret som hade ett ondskefullt ansiktsuttryck. Rasmus undrade hur han skulle ta sig ur den här situationen. Monstret kom hotfullt närmare men snubblade på tröskeln och ramlade med ett brak i golvet. Rasmus tog chansen och sprang iväg. Han sprang för sitt liv, helt plötsligt krockade han med något. Han tittade förvirrat upp och där stod Anna som tog tag i honom och kramade honom hårt tårarna rann ner för hennes kinder.

– Var har du varit? frågade Rasmus.

– Jag har pratat med dockan, dockan sa att monstret planerar en attack mot vår by och mer vet jag inte. Vi måste få tag i dockan hon vet nog mer om detta, snyftade Anna.

– Monstret har tagit henne, förklarade Rasmus.

– Jag trodde att dockan var ond men tydligen inte, sa Anna.

– Jag också, sa Rasmus.

– Nu börjar vi leta efter dockan och Erica, tyckte Anna.

– Sist jag såg dockan var hon i matsalen med monstret, berättade Rasmus.

– Då går vi dit så klart, tyckte Anna.

Då fick Anna och Rasmus syn på monstret, monstret stod och stirrade på dem. Dockan hade han i en påse som han hade hittat i soptunnorna. Anna och Rasmus insåg att de måste attackera monstret för att få tag i dockan. Rasmus och Anna sprang och tog varsin kniv.

– Attack! Skrek de.

Kapitel 14

av Kökar grundskola klass 5

– Attack! skrek de igen.

Anna och Rasmus tar fart och springer mot monstret! Men Anna snubblar på en röd, dammig matta och slår sin panna på Birgitta Af Ugglas vassa, kantiga ring som låg på det kalla golvet.

– Nej, Anna! ropar Rasmus. Anna svarar inte utan ligger avsvimmad på golvet.

Rasmus stannar upp och försöker väcka Anna, men monstret kommer bara närmare med tunga, långsamma steg.

– Anna, du måste vakna nu! ropar Rasmus, samtidigt som han skakar om henne.

Anna vaknar och skriker ett bedövande skrik, samtidigt ser hon monstret och kommer ihåg kniven. Hon letar med handen efter kniven i det mörka rummet, äntligen hittar hon den, monstret har precis kommit fram till Anna och Rasmus när hon får tag på kniven och slår ner den i monstrets håriga fot.

-Aaaaahhhh! ropar det arga monstret.

Erika har under tiden kommit upp från källaren med den sista spegeln. Rasmus ser spegeln och vet vad han måste göra. Snabbt rusar han fram för att kolla att de andra speglarna är rätt placerade i rummet. Anna håller under tiden hårt i kniven så monstret står stilla. Erika ropar:

– Öppna gardinerna Rasmus!

Rasmus springer fram till fönstren och drar i de slitna, tunga gardinerna. Äntligen kommer ljuset in och träffar speglarna. Ljusstrålen från speglarna landar på monstret. Rummet fylls av en lukt som påminner om Rasmus pappas gamla strumpor och alla tre ser hur monstret sakta börjar förvandlas till sten från fötterna uppåt.

– DET HÄR ÄR INTE DE SISTA NI SER AV MIG! skriker monstret före han förvandlas helt till sten.

– Vi gjorde det! jublar vännerna över segern.

– Erika, du är tillbaka! ropar Anna och Rasmus.

– Var har du varit? frågar Rasmus.

– Det är en lång historia.. Jag kommer inte riktigt ihåg allting, bara en del och allting känns så konstigt. Jag vaknade hemma på tisdagen och mådde dåligt. Men det var någon underlig kraft som fick mig upp och de var som om någon skulle ha pratat till mig att jag måste till ödehuset… Jag gick ut och tog cykeln och sedan var de som om den styrde sig själv mot ödehuset. När jag kom fram till huset såg jag dockan på trappan, mer kommer jag inte ihåg, de är bara svart, förklarar Erika.

– Men var är dockan nu? undrar Rasmus

Alla tre blir tysta, för de hörs ett prasslande ljud från kistan..

– Är det dockan? viskar Erika.

Kapitel 15

AV YTTERNÄS SKOLA KLASS 5A

-Jag tror det, säger Rasmus vettskrämd.

De går fram till kistan och ser den öppnas långsamt. När den har kommit två centimeter upp så smälls den igen med en öronbedövande smäll. Medan de stirrar på kistan ser Erika någonting svart röra sig i bakgrunden. Erika vänder sig om och knuffar försiktigt till dom andra.

-Vad är det? frågar Anna och Rasmus.

-Titta, får Erika fram och pekar på tavlan med Birgitta af Uggla.

Anna och Rasmus vänder sig om och tittar på tavlan som Erika pekar på.

Alla tre blir bleka i ansiktet av rädsla. Birgittas svarta ögon på tavlan rör sig upp och ned. De går försiktigt fram till tavlan.

-Vänta lite, är inte det där dockans ögon? undrar Rasmus.

-Jo, det liknar dockans ögon, säger Anna med hjärtat i halsgropen.

Ögonen rörde sig fortfarande. Efter en stund hörde de ett skrik, men det var inget vanligt skrik, det lät som ett barn. De började springa mot utgången. Man hörde hur Erika darrade, de öppnade dörren från ödehuset och tittade ut. De insåg att Erikas och Rasmus cyklar var borta.

-Vad gör vi nu? frågar Rasmus, det tar ju en timme att gå hem till mig.

-Men vi kan ju gå hem till mig, det tar inte så länge, säger Erika. Min mamma kanske kan köra hem dig.

-Okej, säger Rasmus.

Erika och Rasmus vinkade hejdå till Anna och började gå hem till Erika. Det tog ganska länge att gå dit men nu var dom framme. De knackade på dörren och Erikas mamma öppnade.

-Erika, var har du varit? frågade hennes mamma argt.

-Jag har varit på skolgården och lekt med Rasmus och Anna, ljög Erika, men när vi skulle cykla hem så var våra cyklar borta.

-Men varför ringde du inte mig då? undrade hennes mamma.

-Min telefon var hemma, ljög Erika igen.

– Okej, sa Erikas mamma misstänksamt.

-Kan du köra hem Rasmus? undrade Erika.

-Inte nu, din pappa är och handlar så han åkte med bilen, säger hennes mamma.

De gick ner till garaget så att inte Erikas mamma skulle höra vad de pratade om. De stod tysta i tio minuter. Sedan frågade Rasmus skräckslaget:

– Vad hände egentligen i ödehuset?

Kapitel 16

AV LEMLANDS SKOLA

-Jag kommer bara ihåg att jag gick in genom ytterdörren och såg dockan på golvet, sen blev allt svart och plötsligt satt jag i en säng med dockan på sidan om mig, svarade Erika samtidig som en svart bil körde in på uppfarten.

-Emil har kommit hem nu, ska vi åka? ropade Erikas mamma från köket.

-Kom vi ska åka, pappa kom hem, sa Erika till Rasmus. De hämtade sina jackor och gick mot bilen tillsammans med Erikas mamma. När de hade satt sig i baksätet viskade Rasmus till Erika så tyst att inte hennes mamma hörde

-Ska vi gå tillbaka till ödehuset imorgon efter skolan? Erika tvekade men nickade fundersamt.

-Visst, jag kan hitta på någonting att säga till mamma, viskade hon tillbaka.

-Bra, jag kan ringa Anna och fråga om hon kommer med, svarade Rasmus.

När Rasmus var hemma ringde han Anna och frågade om hon kunde komma med till ödehuset imorgon.

-Erika och jag ska dit efter skolan så vi undrade om du ville komma med, förklarade Rasmus.

-Jo det vill jag men du måste se en sak, svarade Anna med darrig röst. Jag lägger på och skickar en bild. Jag har fått en till av det okända numret.

-Ok, svarade Rasmus. När han la på skickade Anna bilden och Rasmus förstod först inte vad den föreställde. Sen såg han plötsligt vad det var. Det var en bild på Birgitta af Uggla som stod i vardagsrummet med dockan i handen, men någonting var fel, hon såg ondskefull ut och dockan såg vettskrämd ut. Rasmus förstod direkt vad som var på väg att hända, dockan var i fara! Han skyndade sig att ringa Anna och Erika samtidigt som han sprang mot hallen.

-Vart ska du? undrade mamma.

-Jag ska till Anna, ljög han.

-Okej, kom hem innan middagen, svarade mamma.

-Okej, sa han och fortsatte mot sin cykel. Anna och Erika stod redan och väntade vid dörren till ödehuset när Rasmus kom.

-Ska vi gå in? frågade Anna.

-Ja, det är ju därför vi är här, mumlade Erika.

-Hoppas bara att det inte har hänt någonting med dockan, sa Rasmus.

-Varför bryr ni ens er om dockan, den är bara en leksak, undrade Erika.

-Jag tror att den vet mycket mer än den berättar, svarade Anna. Erika mumlade något ohörbart till svar innan hon följde med de andra till ytterdörren. När de kom in såg allt likadant ut, allt förutom en sak, tavlan av Birgitta af Uggla var borta. Alla tre tittade skräckslaget på varandra.

-Var är tavlan? lyckades Anna få ur sig.

-Bra fråga, den var här igår, stammade Rasmus.

-Kolla! Skrek Anna. Alla tre stod stela av skräck när Birgitta af Uggla kom gående mot dem, hon såg blek ut med ett ondskefullt leende. I handen hade hon dockan, men någonting var inte helt rätt, dockan såg, precis som på bilden, totalt vettskrämd ut.

-Jag trodde väll att ni skulle komma tillbaka hit, muttrade Birgitta.

-Vi har kommit för att rädda dockan, sa Anna och försökte dölja hur rädd hon var.

-Om ni ska ha tillbaka den får ni först ta er an mina små vänner, sa Birgitta samtidig som det kom in säkert tio stora monster.

-Det är likadana som dem vi slogs mot förut, ropade Erika.

-Då måste vi säkert hämta alla speglar igen, ropade Rasmus.

Kapitel 17

av Strandnäs skola klass 5a
Just då när Rasmus ska hämta speglarna så ropar Anna -vänta! Det är dagsljus ute öppna upp gardinerna genast!  Så att Monstren blir till sten!

Dom skyndar sig att öppna upp gardinerna förutom Erika. Rasmus och Anna öppnar gardinerna och monstren blir till sten! Men när Anna och Rasmus vänder sig om är Birgitta af Uggla borta. I rummet står bara förstelnade monster av sten och Erika. Då skriker Erika:

-Ahhhhh titta bakom er!!

Anna och Rasmus vänder sig om och blir skräckslagna! En av gardinerna rör på sig och två stora fötter sticker ut ur gardinerna. Ett monster kommer ut ur gardinerna. Anna, Rasmus och Erika får panik, och vet inte vad dom ska göra. Rasmus springer tyst och snabbt till matsalen.

-Vart ska du? ropar Anna.

-Distrahera monstret, jag kommer snart ropar Rasmus. Anna och Erika börjar distrahera monstret medans Rasmus hettar sopor. När Rasmus kommer så är dom trötta men dom fortsätter. Rasmus öppnar ytterdörren och monstret känner lukten av sopor i Rasmus hand och springer efter Rasmus. När monstret kommer ut i dagsljuset börjar det knaka och braka när monstret förvandlas till sten och går i bitar. Anna springer ut för att se om Rasmus är okej.

-Är du okej? frågar Anna.

-Ja, säger Rasmus. Plötsligt blir Rasmus allvarlig.

-Anna vi måste bli av med huset .

-Okej hur?….säger Anna.

-Kanske vi kan….mumlar Rasmus.

-Jag vet! ropar Rasmus! Vi kan bränna upp huset!

-Okej då, säger Anna. Dom springer in i huset .

-Erika leta efter tändstickor, säger Anna

-Ok, säger Erika och springer in i ett rum. Efter en halv timme hade Erika fortfarande inte kommit.

-Hon kanske inte hittade tändstickor, säger Rasmus

-Okej, säger Anna.

-Jag går och tittar om jag hittar tändstickor, säger Anna.

-Behöver vi bensin till att bränna ner huset? frågar Rasmus.

-Ja, jag såg en bensindunk ute på gården hämta den, säger Anna. Rasmus springer ut på gården och hämtar bensin. Anna hittar tändstickor i en låda i matsalen och springer ut till Rasmus. Anna tänder tändstickan när Rasmus plötsligt ropar ut,

-Anna! Erika är borta !! ropar Rasmus.

-O nej vi måste hitta henne, säger Anna. Anna och Rasmus springer in i huset och börjar ropa efter henne.

-Erikaaa?! Var är duuuu? skriker Rasmus och Anna.

Men plötsligt stannar Anna och stirrar på en tavla. Hon stirra på tavlan med Birgitta af Uggla. Fats denna gång va inte Birgitta på den… På bilden är nu bara Erika, med dockan i bakgrunden som stirrar förskräckt på dem! På ramen står texten ”Birgitta af Uggla år 1925”.

Kapitel 18

av vårdö skola klass 5

Anna och Rasmus kollar på tavlan och ser hur Erikas ansiktsuttryck ändras till rädsla.

-Vi måste få ut dom, vad ska vi göra? sa Anna.

-Vi kan knacka på tavlans hårda ram och se om dom kommer ut, sa Rasmus. Anna och Rasmus knackade så hårt de kunde på tavlan. Den for ner i golvet med en smäll och gick itu. Anna och Rasmus tittade på det kalla stengolvet där tavlan låg. Ur tavlan kom Erika och dockan.

-Har ni sett den grå luckan i väggen? är det första Erika får fram.

Anna och Rasmus vänder sig om och springer till den grå väggen. Dom tar tag i det rostiga gamla handtaget. Medan Anna och Rasmus försöker dra upp handtaget skriker dockan:

-Strunta i det, det är bara onödigt!

Precis när dockan har skrikit det får Anna och Rasmus upp den hårda luckan. Där i ser dom den gamla beige speldosan, dom vissna blommorna och en dammig, gammal, brun bok. Anna tar ut dom gamla sakerna och lägger dom på golvet. Dockan stirrar argt på dom gamla sakerna. Rasmus tar fram speldosan och börjar sakta veva. Ur speldosan kommer den vita gestalten som tog kort på dom. Gestalten säger några konstiga ord:

– BOKEN. AKTA. DOCKAN!

Anna och Rasmus vänder sig om och ser Erika, men ingen docka.

-Dockan försvann. Det enda dockan sa, var att vi möts snart igen, säger Erika.

– Kolla boken, säger Rasmus med darrig röst.

Dom tar fram boken och ser att det står ”Birgitta af Ugglas historia”. Dom öppnar boken och dom ser att den är tom, sidorna är helt vita.

– Rasmus, bläddra snabbt igenom den. Det måste finnas någonting i den, säger Anna.

Rasmus börjar bläddra och ser att det ligger ett brev i mitten av boken. Brevet hade gulnat efter alla år som den legat där.

-Kan ni öppna och se vad det står? frågar Erika.

Anna öppnar brevet och där i ligger det ett litet ihop skrynklat papper med text på. Anna börjar läsa högt för dom andra:

”När Birgitta var liten bodde hon här med sina föräldrar. En vacker dag fick hon en fin porslinsdocka med en vit klänning av sin mormor. Hon var med dockan hela tiden och hennes föräldrar tyckte inte om det. Så en dag var det nog. Dom kastade dockan i soptunnan. Birgitta ville hämnas på alla för att hennes kära docka hade blivit slängd. När hon dog letade hon upp dockan. Dockan och Birgitta gick ihop och utkräver sedan dess hämnd på alla som stiger in i huset. När hon utsatte sin pappa för en hemsk olycka blev han svårt sjuk och dog. Sen blev han den vita gestalten i speldosan.

PS. Om ni bränner upp huset så kommer hela landet dö ut. SÅ BRÄNN INTE UPP HUSET!”

Alla tre tittade på varandra och alla tänkte nog samma sak:

Vad ska vi göra?

Rasmus avbröt tystnaden:

– Vi måste hitta dockan!

– Måste vi verkligen det? frågade Anna med en rädsla i rösten.

– Ja, det är ju den som orsakat allt ont, säger Erika modigt.

– Vi kan väl testa att veva på speldosan igen, säger Rasmus. Han börjar snabbt veva på speldosan. Det börjar spraka om speldosan och ut ur luckan kommer Birgitta af Uggla.

– Så vad ska ni göra nu? säger Birgitta med en ondskefull mörk röst.

Barnen börjar springa mot ytterdörren. När dom hade fem meter kvar stannar Anna. Hon tittar sig omkring och säger:

– Jag känner mig iakttagen.

Precis när hon sagt det hör dom dockans ljusa och pipiga röst.

Kapitel 19

Vikingaåsens skola 5B

– Akta! Bakom er, ropade dockan med pipig röst.

Sakta vände de sig om, men ingen var där. De började gå mot dörren, då de hörde en bekant röst.

-Oops, jag låste visst dörren, ursäkta var ni på väg hem, flinade Birgitta af Uggla.

Anna, Erika och Rasmus tittade på varandra med en förskräckt min. När de tittade tillbaka var Birgitta borta.

-Ni måste låsa in Birgitta i tavlan snarast, uppmanade dockan.

-Varför så bråttom? frågade Rasmus.

-Jag har hört Birgitta skriva brev till någon, för att få hjälp till att hämnas, svarade dockan svagt.

-Vad ska vi göra nu? undrade Erika.

-Ja, nu vet jag. Jag har en plan, svarade Anna.

De satte sig ner och lyssnade på Annas plan. Efter en stund var de klara.

-Är allt färdigt? frågade Anna.

-Ja, svarade Erika och Rasmus i kör.

-Okej, då kör vi.

De ställde sig i hallen, och Anna började ropa.

-Birgitta! Kom hit! Vi vill utmana dig.

Inget svar hördes. Plötsligt kom en svart skepnad, och mitt i hallen stod Birgitta af Uggla.

-Vad för utmaning, frågade Birgitta.

-Vi ska leka spegel, svarade Erika, vi kan stå där borta vid tavlan. Vinnaren får dockan för evigt.

-Okej då, sa Birgitta.

Leken startade och Birgitta började som spegel. När hon vände sig om så sprang alla tre mot henne.

-Nu puttar vi, ropade alla tre.

Pang, så var Birgitta af Uggla fast i tavlan.

De lämnade hallen och gick iväg för att planera vidare. Plötsligt märkte de att Anna var borta. De började desperat leta efter henne. De fann henne vid tavlan av Birgitta.

-Anna, vad gör du, utbrast Erika och Rasmus.

Hon stod stilla och stirrade på tavlan. Erika och Rasmus började gå mot Anna. Plötsligt hörde de en röst som kom från tavlan.

-Kom inte närmare, sa Birgitta argt.

Erika och Rasmus lämnade hallen, för att komma på en plan att få Anna att flytta sig bort från tavlan.

Medan Erika och Rasmus var borta talade Birgitta till Anna.

-Släpp ut mig, Anna!

-Okej Birgitta, svarade Anna hypnotiserat.

-Ta kniven i köket och skär upp tyget i tavlan, uppmanade Birgitta.

Anna hämtade kniven från köket, och gjorde som hon blivit tillsagd. Med ett snabbt drag mot tavlan blev Birgitta utsläppt ur tavlan.

Rasmus och Erika kom springande eftersom de hörde rösterna av Anna och Birgitta.

-Var är Birgitta, utbrast Erika och pekade mot tavlan.

-Va? Vad menar du? frågade Anna vimsigt. Vad har hänt? Har inte jag varit med er?

-Anna! Du har släppt ut Birgitta, fattar du vad det innebär, vi är tillbaka på ruta ett igen, sa Rasmus argt.

Plötsligt hörde de Birgittas mörka röst bakom dem.

Kapitel 20

av Näfsby skola klass 5

De vänder sig om. Birgitta står i hallen och som vanligt håller hon dockan i handen.

-Ånej, kolla på dockan! säger Erika.

-Varför stirrar den på Rasmus? undrar Anna.

-Jaha? Ni har märkt dockan alltså. Hon har makten, och hon är bara min, bara min… väser Birgitta af Uggla med sin skrämmande röst.

Rasmus står som förstelnad, det är som om han frusit fast i golvet då Anna kolla på honom. Anna blir skräckslagen när hon ser Rasmus blick. Hon tappar kniven på Rasmus fot. Först då rycker Rasmus till. Han kollar sig förvirrat omkring. Birgitta tar då tillfället i akt och rör sig snabbare och snabbare mot Rasmus. Det hinner bara gå ett par sekunder innan Birgitta har tagit tag i Rasmus och drar honom nerför trappan. Innan Erika och Anna har hunnit reagera har hon låst dörren. Anna och Erika springer till källardörren och börjar banka. Birgitta börjar skratta högt och de hör en svag, pipig röst.

-Kista-a-a-an, säger rösten

-Det är dockans röst! Jag tror inte att hon är på Birgittas sida, säger Erika.

-Kistan! Det kanske finns någon ledtråd där? Utbrister Erika och börjar gå mot rummet.

-Vänta! Birgitta sa ju att dockan var på hennes sida! Det kanske är en fälla? Säger Anna med en varnande röst.

Så fort Anna tysnat kommer ett öronbedövande skrik från rummet bredvid.

-Ska vi kolla? frågar Erika misstänksamt.

-Jag antar det, säger Anna tveksamt.

De går in i rummet och ser kistan. Men den här gången står den på glänt.

De går långsamt fram till kistan.

-Vågar vi kolla? frågar Anna.

Utan att invänta svar öppnar hon försiktigt kistan. Just innan Anna och Erika hunnit se vad som finns i kistan, hör de ett rop på hjälp utifrån. Anna kollar ut genom fönstret och får syn på dockan som ligger på gräsmattan med en skräckslagen min.

Kapitel 21

av lumparlands skola klass 5

De rusar fram till ytterdörren och märker att den står på glänt. Precis när Anna och Erika hinner komma ut slängs dörren igen. De kollar på huset och ser bara den fast stängda dörren, vad ska de göra nu? De spanar över gräsmattan och ser ingen docka alls, allt är helt tyst och öde.

-Men hallå?! Rasmus då?! säger Erika med en darrig röst.

De springer snabbt mot dörren och kollar igenom fönstret, allt de ser är korridoren. Efter några sekunder ser de Birgitta af Uggla släpa på Rasmus i armen. Birgitta vänder huvudet till dem och ler obehagligt. Efter en liten stund ser de dockan gå på EGNA ben gå efter Rasmus.

-Va? Vad gör dockan där? säger Anna och kollar på Erika.

-Allt var bara en fälla! utropar både Anna och Erika i kör.

De försöker desperat hitta en annan ingång för att rädda Rasmus. Ett fönster är sedan tidigare sönderslaget och de kryper tyst in genom det. De försöker undvika att stiga på golvplankor som knarrar, de följer spåret av blod som har droppat efter Rasmus skadade fot.

-Är verkligen dockan på vår sida? frågar Erika tyst.

Anna rycker på axlarna och fortsätter smyga efter spåret. De kommer fram till samma rum som kistan stod i, dörren är vid öppen. Ingen är där och allt är bara tyst. Det går fram till kistan och tar steget och öppnar den, där i ligger Rasmus, med samma lapp som de såg förut, de läser den och där står:

”Jag ser dig, ser du mig?”

Rasmus ligger i kistan medvetslös, locket stängs och på locket finns en inristad text med bloddroppar ovanpå som lyder:

”Rasmus öde ligger i denna kista.”

En liten figur dyker upp i hörnet. Det är dockan, den står och tittar djupt in i deras ögon och sedan kollar ner på kistan.

-Är du på vår sida eller inte? frågar Anna tyst och försiktigt.

Dockan svarar…

Kapitel 22

Övernäs skola klass 5b

– När jag var ny var jag ren och väldigt älskad… Men efter flera år av att ha varit älskad så blev jag utslängd… Jag är trött på det här nu! Hämnden kommer att bli ljuv! Speciellt mot de vuxna!

Anna och Erika rynkar pannan och tar ett steg bakåt.

– Vad ska du göra? frågar Anna.

– Om ni inte hittar boken i tid dör er vän, säger dockan.

– Vad är det med boken?

– Det är en magisk bok, säger dockan surt. Gå nu till er gamla vän och där kanske ni kan hitta en ledtråd.

De rusar ner för trappan och öppnar kistlocket, där de hittar en lapp.

Det stod med blodig text… Jag är nära dig, kan du se mig, Erika? Mvh boken .

– Men ringen då? säger Erika.

Då skriker dockan:

– Birgitta af Uggla kanske har den! Hahaha!

Dockan slår igen dörren till rummet och låser. Anna och Erika springer fram till dörren och den är låst! Då hör de en röst på andra sidan rummet. De trycker sig mot dörren och tänker att nu är det kört. En sekund efter blir det väldigt ljust, sen kommer de bara ut ur huset och tittar på huset från gatan. Erika hittar en lapp i sin vänstra ficka… Där står det Jag är i ett litet hus nära dig. Ni har 24 timmar på er. Visar mig på natten. Boken. Ge mig till Birgitta. Och om ni inte klarar det dör Rasmus.

– Ska vi ses här om två och en halv timme? säger Erika.

– A, visst säger Anna.

Två och en halv timme senare.

Klockan hade slagit 11 och det var bara gatulampsljuset som lyste upp gatan. Dom går till skjulet, bakom huset. De tar nyckeln som låg under en kruka och låser upp. De öppnar dörren försiktigt och det knarrar överraskande högt när de kliver in. Det är kolsvart i det lilla skjulet. De söker efter lampknappen och till slut hittar Anna den och tänder.

– Titta! säger Anna. Det är ett litet hål i väggen nere vid golvet.

Erika sträcker in handen och känner något hårt och dammigt!

– BOKEN!!! skriker Erika.

– Är det den, undrar Anna?

– Jag tror det, säger Erika.

– Ja, säger dom samtidigt.

Då hör de en röst. Birgitta af Uggla står utanför dörren.

– Ge mig boken! säger hon. Nu!

– Vi ska ha Rasmus först, säger Erika.

– Nej, boken först!

De springer igenom henne och vidare mot huset. Upp för trappan och in på Erikas rum. Precis när de hinner låsa så går strömmen och det blir svart.

Dagen efter går de till huset och tittar till Rasmus. Det går ner för trappan och in i rummet och öppnar kistlocket och där var inte Rasmus…

Kapitel 23

Södersunda skola 5AB

– Var är Rasmus, frågar Erika.

– Jag vet inte, svarar Anna.

– Vi måste hitta honom!

– Ja, nu!

Anna och Erika springer upp för trappan och ut genom dörren.

– Var är boken Anna, frågar Erika.

– Jag höll i den just, jag måste ha tappat den när vi såg att Rasmus inte var i kistan.

– Ojdå, vad gör vi nu?! Om den är i huset måste vi gå in dit igen och det vill jag inte.

– Men vi måste…

De går mot huset. De ser rostiga fönsterkarmar och de gamla brädorna som har ramlat från huset. De öppnar försiktigt dörren. Dörren öppnar sig långsamt och knarrigt. Det är mörkt och de känner den fuktiga luften mot deras ansikten när de går in. Det ända ljuset som finns kommer från den vidöppna dörren. Den unkna hallen luktar mögel och golvet knarrar under deras skor.

– Usch vad det här är läskigt, säger Erika

– Ja men det får det vara, vi måste hitta Rasmus.

De går längre in i hallen och kommer in i köket. Köket lyses svagt upp av en liten fotogenlampa.

– Nä nu vill jag ut! Rasmus har säkert också tagit sig ut på något sätt, säger Erika.

Då hör de en kraftig smäll. Dörren hade slagit igen. Erika och Anna hoppar till och snurrar runt. Då ser de tavlan. Och i tavlan – Rasmus!

Kapitel 24

AV ÖDKARBY SKOLA KLASS 5

-Hur ska vi göra nu, det blir bara fler och fler problem, säger Erika oroligt.

-Jag vet inte, förstöra tavlan, eller? Svarar Anna osäkert

-Bra idé, vad dum jag är! Då sätter vi väl i gång då, säger Erika.

Erika tar ner tavlan från kroken och kastar den i golvet. Den går inte sönder.

-Jag kan försöka, säger Anna och Erika räcker fram tavlan. Anna tar emot den och tänker just slå den i bitar då en viskande röst ekar i huset:

-Jag ser er, ser ni mig? Jag ser att ni försöker, men ni gör det i onödan… tavlan är oförstörbar så länge ni inte lyder mig. Ge mig dockan och boken, så släpper jag honom.

Den viskande rösten är så stark att Erika och Anna måste hålla för öronen. De blundar av smärta och håller andan för att inte bli hörda av rösten, som tillhör Birgitta av Uggla. Anna är känslig för starka ljud.

-Ge mig dockan och boken så ska ni få honom, eran käre lille vän! Fortsätter rösten. Jag får mitt och ni får ert. Någon rättvisa ska det vara…

Rösten tonar bort men ekar i deras huvuden. Anna öppnar ögonen igen och andas ut.

-Dockan! får hon ur sig. Vi måste hämta dockan!

-Men var är den, vi har ju den inte, säger Erika och tittar sig omkring. Vi behöver boken också, annars får vi inte ut honom!

En kall vind sveper in genom dörren och Erika drar jackan tätare runt sig. Tavlan ligger på golvet framför Anna. Rasmus stirrar tomt ut från Birgitta av Ugglas tavla. Plötsligt dyker dockan upp bakom Rasmus i tavlan och hennes kristallklara ögon av glas tittar på dem.
-Titta! Säger Anna förtvivlat. Dockan! Hur ska vi göra nu? Nu måste vi få ut den också! Men det går ju inte!
PANG!

Någonting far i golvet i hallen och tjejerna rusar ut ur rummet, in till hallen. Boken ligger på golvet i två delar framför ytterdörren som blåst igen… Och det plingar till i Annas mobil. Hon tar upp den och tittar. Från det okända numret har det kommit ett meddelande. Det står: Så här får ni ut dockan: Knuffa in Birgitta av Uggla in i tavlan och Rasmus är ute. Dockan stannar i tavlan.

-Ja! Jättebra, så gör vi, utropar Anna glatt och hoppar till av glädje.

Och precis då står Birgitta av Uggla framför dem, men hon ser lite sorgsen ut. Hon säger inget. Erika springer in till rummet bredvid och kommer tillbaka med tavlan i handen. Och Anna knuffar till Birgitta som skriker till och hamnar i tavlan. Men Rasmus kommer inte ut! Som tur är, hörs ett rop från köket och de springer in. Rasmus står i köket och ser förvirrad ut. Tjejerna rusar fram till honom. Alla tre kramar varandra av glädje och tavlan som nu hänger på väggen innehåller en dam med dockan i handen och boken i den andra. Anna, Erika och Rasmus är lyckliga och samma gäller Birgitta.

Men även om äventyret nu tar slut, har barnen ännu inte löst gåtan med dockan och Birgitta. Och vad innehåller boken, som gör så att Birgitta så gärna vill ha den? Så äventyret kanske ändå inte är helt slut ändå, men det får vi se en annan gång…

Epilog

av Petrus dahlin

Några dagar senare hade lugnet äntligen lagt sig. Det hade blivit fredag och alla i byn såg nu fram emot en lugn kväll med sina närmaste.

Anna åt middag tillsammans med sin mamma och lillasyster. Favoriträtten var tacos och idag hade mamma tyckt att de skulle få unna sig lite läsk också efter en intensiv vecka.

Rasmus satt redan bänkad framför datorn med sin lillebror och spelade ett spel. Han kunde höra hur hans föräldrar pratade om veckan som varit vid middagsbordet.

Ute hade det börjat blåsa. Enligt väderlekstjänsten fanns det risk för storm.

Mörkret hade lagt sig tidigt och gjorde byborna trötta och de längtade alla till sängen för att sova.

En efter en gick de och lade sig. Ljus släcktes i husen, tänder borstades och barn bäddades om av sina föräldrar. En sista godnatt puss och så släcktes även sänglamporna. Som små stjärnor på himlen slocknade de en efter en. Till slut var alla i säng. De lade sina datorer, böcker och mobiler åt sidan. De blundade och somnade.

Det blev tyst och stilla i byn.

Ute började det vina och vinden slet tag i trädens grenar och kastade de torra och skrumpna löven till marken. Kastvindarna ryckte och drog i träden som kämpade för att stå kvar.

Inne var det tyst. Det enda som hörde var små snusande ljud och snarkningar från de sovande byborna.

Så plötsligt lyste en efter en mobilskärm upp. Ett meddelande hade skickats till dem alla från ett okänt nummer.

Några av telefonerna som fick meddelandet låg i köket. Andra på golvet vid sängen och en del på nattduksbordet. Ett blått kallt sken lyste från skärmarna och texten ”Ett nytt meddelande” syntes. En suddig svartvit bild skymtade och om man tittade noga såg man att den kom från huset längst bort på gatan. Där på väggen hängde en bild på Birgitta och dockan.

Så började de nästan omärkligt röra på sig. Tysta klev de ut ur ramen. De fortsatte fram till telefonens glas och klev enkelt ut genom glaset och ur telefonen. Som några centimeter höga svartvita figurer tassade de ner på golven, ut på nattduksborden där de passerade böcker och väckarklockor. De klättrade upp i sängarna och krängde sig fram över täckena och upp mot varje förälder som nu låg och sov. 

Så smög Birgitta och dockan fram till de sovande och lade sina händer över munnarna och näsorna på dem.

En efter en tystnade de. Man hörde inte längre det stilla ljudet från de sovande vuxna i byn. Det blev helt tyst och stilla. 

När de hundratals små svartvita figurerna var klara med sina uppdrag smet de in i telefonerna igen och så slocknade skärmarna. 

Mörkret låg nu som ett tjockt svart täcke över byns alla hus. Bara en enda liten lampa lös. Ett svagt ljus kom från huset i slutet på gatan. Det lyste upp tavlan med Birgitta och hennes älskade docka. 

De satt där nu helt stilla och log. De hade fått frid. De hade fått sin hämnd.